Sida:En herrgårdssägen.djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65
EN HERRGÅRDSSÄGEN

stenhällen utanför en liten stuga, som stod mitt i den vilda skogen.

Stugdörren var stängd, men så snart Ingrid hade kommit upp ur säcken, letade hon fram nyckeln under dörrbrädet, öppnade och steg in.

Ingrid kände noga stugan och allt, som fanns där. Det var inte första gången hon hade kommit dit för att få tröst. Det var inte första gången hon hade kommit upp till gamla Anna Stina och berättat, att hon inte kunde stå ut därhemma, att fostermodern var så hård mot henne, att hon inte ville vända åter till prästgården.

Men varje gång hon hade kommit, hade gumman talat förstånd med henne och lugnat henne. Hon hade kokat henne ett förfärligt kaffe, där det inte hade funnits en enda böna, utan bara ärter och cikoria, men som ändå hade satt mod i henne. Och till sist hade hon fått henne att skratta åt alltsammans och livat upp henne så, att hon hade dansat vals utför skogsbackarna under hemvägen.

Om också mor Anna Stina hade varit hemma och kokat sitt förfärliga kaffe, hade det väl inte hjälpt Ingrid den här gången. Men gumman var nere i prästgården på Ingrids begravning, ty prästfrun hade inte glömt att bjuda någon av dem, som dottern hade tyckt om. Det hade väl också kommit sig av hennes samvetskval.

Men inne i gamla Annas stuga var allting sig likt. Och då Ingrid såg soffan med trälocket och det blankskurade bordet och katten och

5. — En herrgårdssägen.