kaffekokarn, då kände hon sig visserligen inte alls tröstad eller uppmuntrad, men hon förstod, att hon befann sig på en plats, där hon kunde ge fritt lopp åt sin sorg.
Det var en lisa, att här behövde hon inte tänka på annat än att gråta och jämra sig.
Hon gick genast fram till soffan, kastade sig ned på trälocket och låg där och grät, hon visste inte hur länge.
Dalkarlen satt utanför på stenhällen, han ville inte gärna gå in i stugan för kattens skull. Han väntade, att Ingrid skulle komma dit ut och spela för honom. Han hade tagit fram fiolen för längesedan. Då hon dröjde att komma, började han själv att spela.
Han spelade milt och svagt, som han brukade. Det var med knapp nöd fiolspelet hördes in till flickan.
Ingrid kände den ena rysningen efter den andra ila genom kroppen. Det var så hon känt det, då hon hade blivit sjuk. Hon tänkte, att hon skulle bli sjuk på nytt. Det vore väl också det bästa, om febern nu ville ta henne och döda henne riktigt.
Då fiolspelet hördes in till henne, satte hon sig upp och såg sig omkring med förvildade ögon. Vem spelade? Var det hennes student? Hade han äntligen kommit nu?
Hon förstod dock genast, att det måste vara dalkarlen, och hon lade sig ned igen med en suck.
Hon kunde alls inte följa med vad som spelades. Men så snart hon slöt ögonen, tog fiolen
