i ögonen. »Tala nu, så att du kommer ifrån de här bekymren!» sade han.
»Det är så,» sade Ålin, »att jag hör dem tala om att du ingenting gör. De säga, att du knappast har öppnat en bok på de fyra terminerna, som du har legat här vid akademien. Du lär inte göra annat än spela fiol hela dagen, och det kan jag inte hålla för otroligt, ty du ville aldrig göra annat förr i världen heller, då du gick i Falu skola, fast du då var tvungen att arbeta.»
Hede satte sig litet stelt till rätta i stolen. Ålin blev allt olyckligare, men han fortfor med seg beslutsamhet:
»Du tänker väl, att den, som äger en sådan gård som Munkhyttan, bör kunna få göra vad han vill, arbeta, om han vill, låta bli, om han vill. Tar han en examen, är det bra. Tar han inte en examen, är det nästan lika bra, för du vill i alla fall inte bli något annat än brukspatron, du vill bo på Munkhyttan hela ditt liv. Det förstår jag väl, att det är så du tänker.»
Hede teg, och Ålin tyckte sig se honom omgiven av en likadan mur av förnämhet, som alltid i Ålins ögon omgav hans far, bergsrådet, och hans mor, bergsrådinnan.
»Men det är nog så, att Munkhyttan inte är samma ställe nu som förr, då järngruvan var givande,» återtog han försiktigt. »Det var nog det bergsrådet visste, och det var därför han bestämde före sin död, att du skulle studera. Bergsrådinnan
