SJÄTTE KAPITLET.
INGRID OCH MOR ANNA STINA kommo gående genom mörka skogen. De hade vandrat i fyra dagar och sovit tre nätter i fäbodar. Ingrid var trött och förbi, ansiktet var genomskinligt blekt, ögonen voro insjunkna och glänste av feber. Gumman Anna Stina kastade då och då i smyg en orolig blick på henne och bad Gud, att han skulle hålla uppe flickans krafter, så att hon inte måtte sjunka ned och dö på en mosstuva. Stundom kunde inte gumman låta bli att se sig tillbaka med en skygg blick. Hon hade en otrygg förnimmelse av att gamle far Död kom smygande efter dem genom skogen för att taga igen henne, som både med gudsord och mullkastning hade blivit förmäld med honom.
Gumman Anna Stina var liten och bred med ett stort, fyrkantigt ansikte, som såg så klokt ut, att det blev vackert av det. Hon var inte vidskeplig, hon bodde ensam mitt i skogen utan att frukta varken troll eller rå, men där hon gick bredvid Ingrid, kände hon, så visst som hade någon
