sagt henne det, att hon gick bredvid en, som inte hörde denna världen till. Det hade hon fått för sig, då hon hade funnit henne i sin stuga på måndagsmorgonen.
Hon hade inte kommit hem på söndagskvällen, ty nere i prästgården hade prästfrun blivit farligt sjuk, och mor Anna Stina, som hade god hand med sjuka, hade stannat för att vaka över henne. Hela natten hade hon hört prästfrun yra om att Ingrid hade visat sig, men det hade gumman inte trott på.
Och då hon äntligen hade kommit hem och fått se flickan, ville gumman genast gå tillbaka ned till prästgården och tala om för dem, att det inte hade varit ett spöke de hade sett, men då hon hade talat därom, hade Ingrid blivit sådan, att hon inte hade vågat. Livet hade nästan fladdrat bort från henne som lågan från ett ljus, som håller på att slockna i starkt drag. Hon kunde ha dött lika lätt som en burfågel. Döden gick på rov efter flickan, det var bara att akta henne och fara varsamt fram, om hon skulle bli vid liv.
Gumman visste, som sagt, knappast riktigt om Ingrid inte bara var en gengångare, så litet liv tycktes hon äga. Hon lade alldeles åsido att tala förstånd med henne, det var bara att lyda henne i detta, att hon inte ville, att någon skulle få veta, att hon levde. Och så försökte gumman ställa så klokt hon kunde. Hon hade en syster, som tjänade som hushållerska på ett stort ställe i Dalarne, och hon beslöt att gå med Ingrid till henne och förmå
