syster Stava att ge flickan en plats på herrgården. Ingrid fick nöja sig med att bli en ringa tjänsteflicka. Det var ingen annan råd.
De voro nu på väg till den där herrgården. Mor Anna Stina kände trakten så väl, att de alls inte hade behövt gå landsvägen, utan endast trampat ödsliga skogsstigar. Men så hade de även farit illa med sig. Deras skor voro snedgångna och slitna, deras klänningskjolar smutsiga och kantstötta. En liten ilsken grankvist hade gjort en lång rispa i Ingrids tröjärm.
På aftonen den fjärde dagen kommo de ut på en skogsbacke, varifrån de kunde se ned i en djup dal. Nere i daldjupet låg en sjö, och nära sjöstranden befann sig en hög ö, på vilken en vit herrgård reste sig. Då mor Anna Stina såg herrgården, sade hon, att den hette Munkhyttan, och att det var där hennes syster tjänade.
Däruppe i skogsbacken sökte de göra sig fina. De knöto om huvuddukarna, torkade skorna med mossa och tvättade sig i en skogsbäck. Och mor Anna Stina sökte lägga ett veck på Ingrids tröjärm, så att inte rispan skulle synas.
Gumman suckade, då hon såg på Ingrid, och blev rent hopplös. Det var inte bara det, att hon såg besynnerlig ut i de kläder hon hade fått låna av gumman, och som alls inte ville passa henne. Men syster Stava skulle väl aldrig vilja ta henne i sin tjänst, så svag som hon såg ut. Det var som att städja en vindfläkt. Flickan kunde inte göra mer nytta än en sjuk fjäril.
