Så snart de voro färdiga, gingo de vidare utför berget ned mot sjön. Det var bara korta sträckan väg. Så kommo de in på herrgårdsområdet.
Jo, det var en herregård!
Där lågo stora, vanskötta åkrar, vilka skogen höll på att växa ned i och fylla med träd. Där var bron, som förde över till ön, så skral, att de trodde, att den knappast skulle hålla, tills de hade gått över den. Där var alléen, som från bron ledde upp till boningshuset, gräsbevuxen som en vall, och där låg ett nedblåst träd kvar tvärsöver vägen.
Det var vackert tillräckligt uppe på ön, så vackert, att där väl hade kunnat ligga ett slott. Men i trädgården fanns inte en planterad blomma, och i den stora parken kvävde träden ut varandra, och svarta snokar slingrade fram på de gröna, dyiga vägarna.
Mor Anna Stina blev orolig, då hon märkte förfallet, och gick och mumlade för sig själv: »Hur kommer detta sig? Är syster Stava död? Låter hon det se ut på detta sätt? Annat var det för tretti år sen, då jag sist var här. Vad i Herrans namn går åt Stava?» Hon kunde inte tänka sig, att det kunde råda sådan oordning på ett ställe, där Stava fanns.
Ingrid kom sakta och motvilligt efter henne. I samma stund hon satte foten på bron, hade hon märkt, att de inte bara voro två, som gingo där, utan tre.
Det var någon, som hade kommit emot henne där och sedan vänt om och följt med henne.
