gång skulle kunna ställa så för henne, att hon fick det bra.
Jungfru Stava sade nu, att det var synd, att de hade gått så långt för att få plats. Om flickan vore bra, så kunde hon väl få tjäna på en herrgård i deras hemtrakt.
Nu förstod mor Anna Stina, att hennes sak stod illa, och tog därför i med höga ord. »Här har du suttit i stor bekvämlighet och välmåga, du Stava, i all din tid, och jag har kämpat mig fram i stor fattigdom. Men aldrig har jag bett dig om något förrän i dag. Och nu vill du låta mig gå bort från dig som en tiggarkäring, som man ger ett mål mat och ingenting mer!»
Jungfru Stava smålog litet, så sade hon: »Syster Anna Stina, du talar inte sanning med mig. Jag är också från Råglanda, och jag skulle just vilja veta i vilken bondstuga i den socknen det växer sådana ögon och ett sådant ansikte.»
Och hon pekade på Ingrid och fortsatte: »Det förstår jag, Anna Stina, att du kan vilja hjälpa den, som ser så ut, men det förstår jag inte, att du tror, att din syster Stava har blivit så svag till förståndet, att du kan komma och ljuga för henne.»
Mor Anna Stina blev så skrämd vid detta, att hon ingenting kunde säga, men Ingrid beslöt att förtro sig åt gumman och började genast med sin låga, vackra röst berätta sin historia.
Och knappast hade Ingrid med ett par ord berättat om hur hon hade legat i graven och hur dalkarlen kom och räddade henne, förrän gamla
