jungfru Stava rodnade till och hastigt böjde sig framåt för att dölja detta. Det hade endast varat ett ögonblick, men det måtte dock ha betytt något gott, ty hon såg vänlig ut alltsedan.
Snart började hon också fråga mycket omständliga frågor om alltsammans, framför allt ville hon ha reda på dåren, om Ingrid inte hade varit rädd för honom. »Ånej, han var inte farlig alls. Inte var han tokig,» sade Ingrid, »han kunde både köpa och sälja. Han var endast förskrämd.»
Ingrid tyckte det var hårdast att behöva berätta vad hon hade hört fostermodern säga. Men hon talade om det alldeles uppriktigt, fast hon hade gråten i halsen.
Jungfru Stava gick då fram till henne, sköt tillbaka hennes huvudduk och såg henne in i ögonen. Så klappade hon henne litet på kinden. »Hoppa över det där, om mamsell vill!» sade hon. »Det behöver jag inte veta.»
»Ja, nu får min syster och mamsell Ingrid ursäkta,» sade hon därpå, »men jag måste bära in kaffe till hennes nåd. Jag kommer snart tillbaka och hör fortsättningen.»
Då hon kom åter, sade hon, att hon hade berättat för bergsrådinnan om den unga flickan, som hade legat i graven. Och nu ville hennes fru se henne.
De blevo förda uppför trappan till övervåningen och in i hennes nåd bergsrådinnans lilla salong.
Mor Anna Stina stannade nere vid dörren i det fina rummet, men Ingrid kände sig inte blyg.
