Och hade hon inte skrattat åt honom, och tyckte hon inte, att han såg förfärlig ut, han Getabocken? Det lät märkvärdigt att höra hennes nåd säga ordet Getabocken. Hon sade det med oändlig bitterhet, och dock sade hon det gång på gång.
Nej, det tyckte inte Ingrid. Och hon skrattade inte åt olyckliga.
Bergsrådinnan såg mera mild ut, än orden föllo sig. »Lilla vännen måtte verkligen förstå sig på dårar,» sade hon. »Det är en stor gåva. De flesta äro rädda för sådana stackars människor.»
Hon hade hört Ingrid till slut och satt och grubblade. »Då nu lilla vännen inte har något annat hem,» sade hon, »så bjuder jag henne att stanna kvar hos mig. Jag sitter här ensam, gammal gumma, och hon skall vara mitt sällskap, och jag skall sörja för att hon får allt hon behöver. Är lilla vännen nöjd med detta?»
»Det kan komma en tid,» fortfor hennes nåd, »då vi måste underrätta lilla vännens föräldrar om att hon lever, men till en början skall allt få vara, som det är, så att lilla vännen hinner lugna sig. Och lilla vännen skall kalla mig tant, men vad skall jag kalla lilla vännen?»
»Ingrid, Ingrid Berg.»
»Ingrid,» sade hennes nåd eftersinnande. »Jag skulle hellre vilja kalla dig något annat. Så snart du kom in här med dina stjärnögon, tänkte jag, att du borde heta Mignon.»
Då flickan nu förstod, att hon här skulle finna ett verkligt hem, blev det en ny bekräftelse för
