Det enda hon undrade över var när han själv skulle komma, ty komma skulle han nog. Det var ingen möjlighet, att han inte skulle komma hit. I de här alléerna hade han glömt kvar en del av sin själ.
Sommaren gick och hösten med. Det led hän mot jul.
»Mamsell Ingrid!» sade jungfru Stava en dag med en viss hemlighetsfullhet. »Jag tycker, att mamsell måste veta, att unga herrn, som äger den här gården, kommer hem till jul. Åtminstone brukar han det,» tillade hon suckande.
»Och hennes nåd, som aldrig har nämnt, att hon har en son!» sade Ingrid.
Men hon kände just ingen förvåning. Hon skulle snarare ha velat svara, att hon hade vetat detta hela tiden.
»Ingen har nämnt något om honom för mamsell Ingrid,» sade jungfru Stava, »för hennes nåd har förbjudit oss att tala om honom.»
Och så ville inte jungfru Stava säga något vidare.
Ingrid ville inte heller fråga mer. Hon var skygg nu för att få veta något riktigt säkert. Hon hade spänt upp sina förhoppningar så högt, att hon var rädd själv, att de skulle brista. Sanningen kunde vara rar att få veta, men den kunde ock vara bitter och föröda alla de sköna drömmarna.
Men efter detta var han omkring henne natt och dag. Det var knappt tid för henne att tala
