Sida:En herrgårdssägen.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87
EN HERRGÅRDSSÄGEN

Men till henne skulle ingen komma, ingen hade fört henne, ingen hade väntat henne. Det var drömmar, hugskott, synvilla.

Å, vad detta var bittert! Om hon bara aldrig hade väntat honom!

Men på natten, då Ingrid låg i himmelssäng under brokiga sparlakan, drömde hon gång på gång, att hon såg studenten komma hem. »Det var inte du, som kom,» sade hon då. »Visst var det jag,» svarade han henne. Och i drömmen trodde hon honom.