brukade vid sina julbesök, denna gång, sade hon med en förebrående blick på Ingrid.
Ingrid förstod allt, vad de hade väntat av henne, men hon förmådde intet. Hon arbetade vidare utan att säga något.
Jungfru Stava gick, och tystnaden sjönk åter över rummet. Ingrid glömde alldeles, att hon inte var ensam, och plötsligen föll ett slags dvala över henne, varunder alla hennes sorgsna tankar ordnade sig till en fantasibild.
Hon tänkte sig, att hon höll på att vandra igenom hela det stora boningshuset. Hon gick genom en massa salar och rum, hon såg dem för sig med grå lärftsöverdrag på möblerna, tyllklädda tavlor och ljuskronor och på golven ett tjockt lager av damm, som virvlade upp, då hon gick. Men till sist kom hon in i ett rum, där hon aldrig förr hade varit, det var ett ganska litet rum, där väggarna och taket voro svarta. Men då hon såg bättre efter, var inte rummet svartmålat, inte heller överdraget med svart tyg, utan det var så mörkt därför, att över tak och vägg hängde flädermus vid flädermus, hela rummet var inte annat än ett stort läderlappsbo. En ruta var ute i ett fönster, så att man kunde förstå hur djuren hade kunnat komma in i en sådan otrolig mängd, att de klädde hela rummet. De hängde där i orörlig vintersömn, intet enda rörde på sig, då hon trädde in.
Men hon själv greps av sådan fasa vid denna syn, att hon började rysa och darra. Det var förfärligt med denna massa av djur, som hon så
