tydligen såg hänga där. Alla hade de svarta vingarna svepta om sig som kappor, alla hade slagit in en enda lång klo i väggen och hängde på denna, sovande den mest orörliga sömn.
Hon såg det så tydligt, att hon undrade om jungfru Stava visste om, att ett helt rum hade blivit inkräktat av flädermössen.
I tankarna gick hon nu till jungfru Stava och frågade henne om hon hade varit inne i detta rum och sett alla djuren.
»Visst har jag sett dem,» sade jungfru Stava. »Det är deras rum. Det vet väl mamsell Ingrid, att det inte finns en gammal herrgård här i landet, där det inte lämnas ett rum till flädermössen.»
»Aldrig har jag hört slikt förr,» sade Ingrid.
»Då mamsell har varit med så länge i världen som jag, så får hon se, att jag talar sanning,» sade jungfru Stava.
»Jag kan inte förstå, att man kan tåla sig med något dylikt,» sade Ingrid.
»Vi få lov,» sade jungfru Stava. »De där läderlapparna äro fru Sorgs fåglar, och hon har befallt oss att ta emot dem här.»
Ingrid såg, att jungfru Stava inte ville tala mer om saken, och hon satte sig åter till sin söm, men hon kunde inte låta bli att fundera över vem fru Sorg kunde vara, som hade ett sådant välde här, att hon kunde tvinga jungfru Stava att öppna ett rum för flädermössen.
Rätt som hon tänkte så, fick hon se en svart
