»Allting är sig likt här på gården?» sade hon.
»Ja, nådiga fru Sorg,» sade jungfru Stava.
»Ni har inte planterat några blommor eller satt om några träd? Ni har inte lagat bron eller skyfflat bort ogräset ur alléen?»
»Nej, nådig fru.»
»Det är alldeles, som det skall vara,» sade den nådiga frun. »Ni har väl inte vågat er på att försöka finna reda på malmådern eller att hugga undan skogen, då den vill växa ner i åkern?»
»Nej, nådig fru.»
»Och inte rensat upp brunnarna?»
»Nej, inte rensat upp brunnarna.»
»Här är ett gott ställe,» sade fru Sorg, »här trivs jag bra. Om några år skall här vara så, att mina fåglar kunna få bo i hela huset. Ni är mycket snäll mot mina fåglar, jungfru.»
Jungfrun neg ödmjukt vid berömmet.
»Hur står det annars till här på gården?» sade fru Sorg. »Hur har ni firat jul?»
»Vi ha firat jul på vårt vanliga sätt,» sade jungfru Stava. »Hennes nåd sitter stilla inne och stickar dag ut och dag in, tänker bara på sonen och vet inte av, att det är helg. Julafton ha vi låtit gå som en annan dag. Inga gåvor och inga ljus.»
»Ingen gran, ingen julmat?»
»Ingen kyrkfärd heller, nådig fru, inte en gång ljus i fönstren på julmorgonen.»
»Varför skulle fru bergsrådinnan fira Guds son, då Gud inte vill bota hennes?» sade fru Sorg.
»Nej, varför skulle hon?»
