”Fråga mig snarare hvem jag var!”
”Hvem var du då?” frågade Scrooge med höjd stämma. ”Du är mycket noga, märker jag,” tillade han.
”I lifstiden var jag din kompanjon, Jakob Marley.”
”Kan du, – kan du sitta ner?” sade Scrooge och såg frågande på spöket.
”Jag kan det.”
”Sitt ner då!”
Scrooge gjorde denna fråga, emedan han ej visste, om en så genomskinlig ande skulle vara i stånd att ta plats på en stol, och han insåg derjämte, att, i fall sådant befunnes vara omöjligt, en obehaglig förklaring måste följa. Men anden satte sig på andra sidan om kaminen, som om han vore fullständigt van dervid.
”Du tror inte på mig?” anmärkte anden.
”Nej,” svarade Scrooge.
”Hvilket intyg öfver min verklighet begär du, utom det, som dina egna sinnen gifva?“
”Det har jag svårt att säga.”
”Hvarför tror du inte dina egna sinnen?”
”Emedan,” svarade Scrooge, ”den minsta småsak kan utöfva inflytande på dem. En obetydlig oordning i matsmältningen gör dem till bedragare. Du kan vara en osmält köttbit, en smula senap, en ostkant, ett fragment af en halfrå potates. Du hör kanske mera till magen än till grafven, när allt kommer omkring.”
Scrooge brukade vanligtvis icke slå omkring sig med skämt och nu kände han sig dessutom icke synnerligen lätt till mods. Förhållandet var det, att han försökte visa sig munter, för att afleda sin egen uppmärksamhet och öfvervinna sin skräck, ty spökets röst trängde ända in till märgen i hans ben.
Att för ett ögonblick sitta tyst och stirra på dessa glasaktiga, stillastående ögon, det kände Scrooge skulle vara att lemna hin onde sjelf makt med sig. Dessutom låg det någonting fasaväckande deri, att spöket sjelft var försedt med en egen helvetesatmosfer omkring sig. Scrooge kunde väl icke känna den; men en sådan fans verkligen, ty ehuru anden satt fullkomligt stilla, rörde sig likväl hans hår, rockskört och stöfveltofsar, som om den heta ångan från en brinnande ugn flägtade på dem.
”Du ser den här tandpetaren?” sade Scrooge och kastade sig af ofvannämda skäl i hast öfver ett annat ämne, ty han önskade bortvända andens förstenande blick från sig sjelf, vore det också endast för ett ögonblick.
”Jag ser den,” svarade anden.
”Men du har icke ögonen fästa på honom,” anmärkte Scrooge.
”Men jag ser honom ändå,” sade anden.
”Hm,” återtog Scrooge. ”Jag behöfver bara svälja den, för att i hela min lifstid anfäktas af en hel legion andar, alla af min egen fabrik. Dumheter, säger jag, bara dumheter!”
Här uppgaf anden ett förfärligt anskri och skakade sina kedjor med ett så fasaväckande, döfvande rassel, att Scrooge måste hålla sig fast vid stolen, för att icke falla i vanmakt. Men så mycket större blef hans ångest, när spöket tog af sig duken, som satt bunden kring dess ansigte, som om denna vore för varm, och dess underkäk nu föll ner mot bröstet.
Scrooge sjönk på sina knän och höll händerna för ögonen.
”Nåd!” ropade han. ”Nåd! Gräsliga fantom, hvarför förföljer du mig?”
”Menniska med mammon-sinnet!” svarade anden, ”tror du på mig eller icke?”
”Jag tror,” sade Scrooge; ”jag måste ju tro. Men hvarför vandra andar omkring på jorden, och hvarför komma de till mig?”
Spöket svarade: ”Det är hvarje menniska pålagdt, att anden inom henne skall vandra omkring bland sina medmenniskor och ströfva omkring vidt och bredt; gör anden detta icke under menniskans lifstid, så måste han göra det efter döden. Han blir då dömd att vandra omkring i verlden, – o, ve mig! – för att se det, hvari han icke kan ta någon del, men hvari han kunnat deltaga, när menniskan lefde, och som han kunnat förvandla till lycka.”
Spöket uppgaf på nytt ett högljudt anskri, skakade sin kedja och vred sina skugghänder.
”Du är fjättrad,” sade Scrooge darrande, ”hvarför?”
”Jag bär den kedja, jag smidt under min lifstid,” svarade anden. ”Sjelf har jag gjort henne, länk efter länk,
