aln efter aln; af egen fri vilja har jag bundit henne omkring mig och burit henne. Är mönstret till henne främmande för dig?”
Scrooge darrade mer och mer.
”Eller skulle du,” fortfor anden, ”vilja lära känna tyngden af den grofva kedja, du sjelf bär? För sju jular sedan var hon lika lång och tung som min, och sedan dess har du arbetat flitigt på henne. Det är en tung, tung kedja.”
Scrooge kastade en skygg blick bakom sig, som om han väntade sig att der få se en kedja af femtio à sextio famnars längd; men han blef ingenting varse.
”Jakob,” sade han bedjande, ”gamle Jakob Marley, tala mera; gif mig tröst, Jakob!”
”Jag har ingen sådan att gifva,” svarade anden, ”den kommer från andra regioner, Ebenezer Scrooge, och tillföres menniskorna genom andra budskap. Jag kan icke heller säga dig det, som jag skulle vilja säga. Blott få minuter till äro mig förunnade. Jag har ingen rast eller ro, kan icke stanna någonstädes. Min ande lemnade aldrig vårt kontor, – märk väl! – så länge jag lefde, kunde min ande aldrig skilja sig från den trånga håla, der vi bedrefvo våra vexelaffärer, och – tunga dagar ligga nu framför mig.”
När Scrooge förföll i djupa tankar, hade han den vanan att sticka händerna i byxfickorna. Detta gjorde han nu, när han betänkte andens ord; men han lyfte icke upp sina ögon och reste sig icke ur sin knäböjande ställning.
”Du måste ha varit ganska långsam, Jakob!” anmärkte han i sin vanliga affärston, dock skyggt och ödmjukt.
”Långsam!” suckade anden.
”Död i sju år,” mumlade Scrooge, ”och ännu på färdväg?”
”Ännu, ännu,” svarade anden; ”ingen rast, ingen ro, alltid ångerns qval.”
”Och du reser fort?” frågade Scrooge.
”På vindens vingar,” svarade anden.
”Då bör du på sju år ha kunnat tillryggalägga en ansenlig sträcka,” anmärkte Scrooge.
När anden hörde detta, utstötte han på nytt ett verop och rasslade i nattens dödstystnad så hemskt med sin kedja, att polisen med skäl kunnat häkta honom som störare af grannarnes nattro.
”Ack, fången, fjättrad, belagd med dubbla bojor!” utropade anden, ”o, att icke veta, att odödliga varelsers oaflåtliga arbete i århundraden för jorden måste öfvergå till evigheten, innan allt det goda kan utvecklas, hvaraf hon är mäktig; icke veta, att hvarje kristen ande, som är menniskovänligt verksam inom sin lilla krets, likväl måste anse sin dödliga lefnad som för kort och måste bekänna, att han icke riktigt nyttjat månget tillfälle!”
”Men du var ändå alltid en god affärsman, Jakob!” stammade Scrooge, som nu började tillämpa andens ord på sig sjelf.
”Affärsman!” utropade anden och vred sina händer; ”menskligheten, det allmänna bästa, välgörenhet, menniskovänlighet, välvilja och öfverseende borde ha hört till mina affärer. Verksamheten i mitt yrke var blott en droppe i det omätliga hafvet af hvad som mig tillhört att göra.”
Anden lyfte upp sin kedja, så högt han kunde nå med sin arm, som om kedjan vore orsaken till hans fåfänga sorg, och släpte henne sedan tungt ner på golfvet.
”Vid denna tid af året,” fortfor han, ”lider jag mest. Hvarför vandrade jag bland vimlet af mina medmenniskor med nedslagna ögon, hvarför lyfte jag icke min blick till den heliga stjerna, som ledde de vise från österlandet till den fattiga hyddan? Fans det inga fattiga hyddor, till hvilka hennes ljus hade kunnat leda mig?”
Scrooge blef ängslig till mods, när han hörde spöket tala på detta sätt; han började darra häftigt.
”Hör mig!” ropade anden. ”Min tid är snart förliden.”
”Jag hör dig,” svarade Scrooge; ”men var inte hård emot mig och tala inte så mycket i bilder, Jakob.”
”Jag får inte säga, hur det kommer till, att jag framträder till dig i synbar skepnad; mången dag har jag suttit osynlig bredvid dig.”
Detta var alldeles ingen behaglig upptäckt. Scrooge ryste och torkade kallsvetten ur pannan.
”Det är icke den minst svåra delen af min botöfning,” fortfor anden. ”I natt kommer jag för att varna dig, så att du ännu måtte ha en förhoppning och en möjlighet att undgå mitt öde, en förhoppning och en möjlighet genom mig, Ebenezer.”
