uppifrån skepnadens hufvud och upplyste allt rundtomkring. Sannolikt för att stundom kunna gömma undan detta ljus, bar skepnaden i stället för mössa en stor ljussläckare, som han nu höll under armen.
Men äfven detta var icke det allra sällsammaste, såsom Scrooge anmärkte, när han började betrakta skepnaden mer uppmärksamt, ty allt som gördeln gnistrade och glittrade än på ena stället än på det andra samt i ena ögonblicket var ljus, i det andra mörk, så framstod skepnaden sjelf ibland tydligare, ibland otydligare, ibland som en varelse med en arm, ibland med ett ben, stundom med tjugu ben, stundom i form af två ben utan hufvud, sedan återigen som hufvud utan kropp; af de försvinnande delarna syntes intet spår i det tjocka mörker, hvari de smälte bort. Och medan Scrooge som bäst förundrade sig häröfver, stod gestalten plötsligt åter tydlig och klar framför honom.
”Är du den ande, hvars ankomst blifvit mig förkunnad?” frågade Scrooge.
”Jag är det.”
Rösten var mild och ljuf; men ljudet hördes så sakta, som hade det kommit från ett aflägset fjärran.
”Hvem och hvad är du?” frågade Scrooge vidare.
”Jag är den förflutna julens ande.”
”Den för längesedan förflutna?” frågade Scrooge med en blick på andens dvärggestalt.
”Nej, den sist förflutna.”
Scrooge skulle måhända, om någon frågat honom, icke kunnat uppgifva något skäl, men han önskade se anden med mössan på hufvudet och bad honom derför betäcka sig.
”Huru,” sade anden, ”vill du med verldslig hand så snart släcka ut det ljus, jag medför åt dig? Är det icke nog, att du tillhör dem, hvilkas passioner bilda denna mössa och tvinga mig att åratal igenom bära henne djupt nedtryckt öfver min panna?”
Scrooge bedyrade att han på intet sätt haft för afsigt att säga någonting, som kunde förolämpa, lika litet som han med vett och vilja någonsin tvungit anden att bära mössan. Derefter tog han sig friheten fråga om orsaken till besöket.
”Din välfärd,” sade anden. Scrooge svarade, att han vore synnerligen tacksam derför; dock tänkte han inom sig sjelf, att ostörd nattro varit att föredraga framför denna visit. Anden hörde honom förmodligen tänka, ty han tillade genast:
”Din bättring, om du så vill: se dig väl före!”
Under det han så talade, utsträckte han sin starka hand och fattade honom sakta vid armen.
”Stig upp och följ mig!”
Förgäfves skulle Scrooge ha invändt, att väderleken och tiden icke voro passande valda till en spatserfärd, att sängen var varm, och att termometern stod långt under fryspunkten, att han icke hade på sig annat än en nattrock, tofflor och nattmössa, ja, för tillfället var behäftad med snufva; – den hand, som fattat honom, fastän mjuk som en fruntimmershand, kunde ingen stå emot. Han steg upp; men när han såg anden vända sina steg åt fönstret, fattade han honom bedjande i rockskörtet.
”Jag är en dödlig,” sade han, ”och underkastad tyngdlagarna.”
”Låt min hand blott en gång vidröra dig här,” sade anden och lade sin hand på hans hjerta, ”och du skall bli upprätthållen i mer än detta.”
Medan dessa ord talades, gledo de ut genom väggen och stodo nu på en landsväg, som slingrade sig fram mellan åkerfält. Staden var försvunnen, och intet spår syntes af den. Äfven mörkret och dimman voro försvunna, ty det var en klar, kall vinterdag, och på marken låg snö.
”Ack, min Gud!” sade Scrooge och slog ihop händerna, när han såg sig omkring. ”Här är jag född; här tillbragte jag mina barnaår!”
Anden betraktade honom mildt leende, och den gamle mannen tycktes ännu känna vidrörandet af hans hand, så lätt det än varit. Tusen dofter tycktes simma i luften, och tusen tankar, tusen längesedan bortglömda förhoppningar, fröjder och bekymmer förena sig med dem.
”Dina läppar darra,” sade anden. ”Och hvad har du der på din kind?”
Med ovanlig osäkerhet i sitt uttal frammumlade Scrooge till svar, att det var en liten blemma, och bad anden föra sig hvart han ville.
”Kommer du ihåg vägen?” frågade anden.
”Om jag kommer ihåg den!” svarade Scrooge hastigt; ”med förbundna ögon skulle jag kunna gå den.”
