skuggmenniskor sprungo hit och dit, skuggvagnar rullade af och an och allt var oro och rörelse, liksom i en verklig stad. På de upputsade bodarna och magasinen märkte man lätt, att också här åter var jul; men det var afton, gatorna voro upplysta.
Anden stannade vid en viss boddörr och frågade Scrooge, om han kände igen den. ”Om jag känner igen den?” tillade Scrooge; ”här tillbragte jag ju mina läroår.” De gingo in. Vid åsynen af en gammal herre i peruk, som satt bakom en pulpet af en sådan höjd, att hans hufvud befann sig knappa två tum från taket, utropade Scrooge lifligt:
”Gamle Fezziwig! Gud signe honom! Gamle Fezziwig, som han gick och stod här i verlden!”
Gamle Fezziwig lade ifrån sig sin penna och såg på klockan, som visade på sju. Han gnuggade händerna, strök sin vida väst slät, skrattade med hvartenda drag i sitt ansigte och ropade med vänlig, glad, jovialisk röst:
”Hollah der, Ebenezer! Richard!”
Scrooge's forna jag, nu en ung man, kom skyndsamt in, åtföljd af kamraten i tjensten.
”Dick Wilkins, så sant jag lefver!” sade Scrooge till anden. ”Sannerligen är det inte han. Han höll mycket af mig, han, stackars Dick, mycket, mycket!”
”Se så, mina gossar!” sade Fezziwig, ”inte arbete mera i dag; det är julafton, Dick; julafton, Ebenezer! Nu luckorna igen!” ropade han och klappade i händerna, ”raskt och fort, innan jag hinner räkna till tolf, gossar!”
Och ingen kan tro, hur raskt det gick. Ut skyndade de på gatan med luckorna, – ett – tu – tre sutto de på sina ställen; fyra – fem – sex voro bommar och lås före; – sju – åtta – nio – och in kommo de, innan gubben hunnit räkna till tolf, andtrutna och svettiga som kapplöpningshästar.
”Rätt så, mina pojkar!” ropade gamle Fezziwig och hoppade ner från sin höga pulpet, lätt som en fjäder. ”Rent hus nu, gossar, gossar, så få vi svängrum här! Raska tag, Dick! Rör på spelet, Ebenezer!”
Rent hus nu! Der fans ingenting, som de icke velat röja undan, eller icke kunnat röja undan, när gamle Fezziwig sjelf såg på. På en minut var det gjordt. Allt som rörligt var packades ihop och bars undan, som om det aldrig skulle komma i dagen mer; golfvet sopades och fejades, lamporna putsades, stenkol lades på brasan, och bodkammaren var inom kort en balsal, så snygg och varm och torr, som någon kan önska.
In kom nu en spelman med sina noter och spatserade upp till den höga pulpeten, gjorde en orkester af denna och stämde och stämde, så att den arma violinen skrek ack och ve. Så kom mrs Fezziwig, en korpulent och småmysande gumma, och de tre misserna Fezziwig, friska och älskvärda. Med dem kommo de sex unga män, hvilkas hjertan klappade för dessa tre unga damer, och så alla ynglingar och flickor, som hade anställning hos gubben. Sedan kom huspigan med sin kusin, skomakaregesällen, och kokerskan med sin gosse, snickaren. In kom betjentgossen från huset midt emot, som sades icke få mat tillräckligt hos sitt husbondfolk; han sökte gömma sig bakom flickan från nästa hus, hvars örsnibbar ännu buro märken efter matmoderns fingrar. In kommo de alla efter hvarandra, några pjåkigt, andra lifligt, några med ledig gång, andra som tölpar, några skuffade, andra knuffade, in kommo de alla, den ena så, den andra så. Och dansen började, tjugo par på en gång, framåt rummet och tillbaka igen, nedåt dörren och upp igen; så svängde de omkring hvart par för sig, och så nystade de ihop sig allesamman till en massa, så att ingen kunde reda hvarken början eller slut. När man kommit så långt, klappade gamle Fezziwig i händerna, till tecken att dansen var slut, och ropade: Bra gjordt! Ypperligt! Och spelmannen dök med sitt rödbrusiga ansigte ner i en jättemugg porter, ditstäld enkom för det ändamålet. Men innan kort var han uppe med ansigtet igen och började föra sin stråke på ny kula, fastän ingen dansade nu, liksom hade den gamle spelmannen, uttröttad, blifvit hemburen, och han vore en nykommen karl, rask och munter, fast besluten att icke vika ett steg.
Och derpå dansades ännu mer, och så lektes pantlekar, och så dansade man ytterligare på saken, och så drack man vinkallskål och åt upp en stor rostbiff och en stor kall oxstek, och pastejer fans det gudsgåfvor af och öl mera än man orkade dricka. Men det bästa kom efter steken, när spelmannen, en dugtig karl, som förstod sig så bra på sitt yrke, att du och jag ej skulle kunnat lära honom någonting, spelade upp ”Sir Roger de Coverley”
