till sista beslutet. Då bjöd gamle mr Fezziwig upp sin äkta hälft, ett trefligt par, som kamperat månget år i fröjd och gamman med hvarandra; efter dem kommo tre till fyra och tjugu par, raska gossar och flickor, som alla ville dansa och icke begrepo, hur man kan låta bli.
Men hade de varit två, ja, fyra gånger så många, så höll gamle Fezziwig stången mot dem, och äfven hans hustru. Hon var i allo värdig att vara hans äkta hälft i hvad det vara månde. Är inte det beröm nog, så säg mig något bättre och jag skall använda det. Det såg ut som om det blixtrat om Fezziwigs vador; de glänste som halfmånar öfver allt i dansringen. Hvad som skulle bli af dem i nästa ögonblick, var svårt att förutsäga i detta; och när gamle Fezziwig och mrs Fezziwig gått igenom hela dansen med avance och chaine, bugning och nigning, ronde och ring, gjorde mr Fezziwig ett battement så högt, att han tycktes sväfva i luften, och kom ner på fötterna igen, utan att snafva.
När klockan slog elfva, tog balen slut. Mr och mrs Fezziwig stälde sig en på hvardera sidan om dörren, skakade hand med hvarenda en, allt som de passerade förbi, och önskade dem rolig jul. När alla gått sin väg, utom de bägge bodbetjenterna, gjorde de sammaledes med dem, och så togo de afsked, och gossarne gingo till sängs i sitt sofrum innanför bodkammaren.
Under hela denna scen hade Scrooge burit sig åt som en man, den der icke är riktigt vid sina sinnen. Med hjerta och själ var han med uppe i dansen och hos sitt förra jag. Han igenkände allt, påminde sig allt, njöt af allt och erfor den häftigaste själsrörelse. Först nu, när Dick’s och hans förra jags strålande ansigten vände sig bort från honom, först nu kom han ihåg anden och märkte, att denne betraktade honom oafvändt, under det ljuset på hans hufvud glimmade med klar låga.
”Det behöfs bra litet,” mumlade anden, ”för att göra sådant der smått folk nöjda och tacksamma.”
”Ja, bra litet,” upprepade Scrooge.
Anden gaf honom ett tecken att lyssna på de bägge gossarne, som nu utgöto sina hjertan i loford öfver Fezziwig; derefter sade han:
”Ja, ha de inte rätt? Han har gifvit ut några få pund af ert lumpna mynt, tre eller fyra, på sin höjd. Är det för sådant han förtjenar allt detta beröm?"
”Inte för det,” sade Scrooge, som väcktes ur sina drömmerier af denna anmärkning och omedvetet talade likt sitt forna, icke närvarande jag, ”inte är det för det, ande! Han är i stånd att göra oss lyckliga eller olyckliga, att göra vår tjenst lätt eller besvärlig, till ett nöje eller en börda. Om denna förmåga ligger i ord och blickar, i saker af så ringa, obetydligt värde att ingen kan addera och räkna dem, hvad betyder det? Den lycka, han sprider omkring sig, är fullt ut så stor, som om den kostade en hel förmögenhet.”
Han kände andens blick och tystnade tvärt.
”På hvad tänker du nu?” frågade anden.
”På just ingenting särskildt.”
”Någonting är det väl ändå.” fortfor anden.
”Nej,” sade Scrooge, "nej; men jag skulle gerna vilja säga ett ord till min bokhållare, just nu; det är alltihop.”
Hans forna jag släckte ut lamporna just som han yttrade denna önskan; och Scrooge stod åter bredvid anden ute i fria luften.
”Min tid är snart ute,” anmärkte anden. ”Fort!”
Dessa ord voro icke stälda till Scrooge eller till någon annan, som han kunde se; men de gjorde genast verkan. Scrooge såg sig ännu en gång sjelf. Han var nu äldre; en man i sin bästa ålder. Hans ansigte hade ännu icke de senare årens sträfva och stela drag; men deri skönjdes redan spår efter bekymmer och girighet. Han kastade omkring sig begärliga, oroliga blickar, hvilka vittnade om den passion, som slagit rot hos honom, och visade, hvart skuggan af det växande trädet skulle falla.
Han var icke ensam, utan satt bredvid ett vackert, ungt fruntimmer i sorgdrägt; i hennes ögon perlade tårar, som blixtrade i det från anden utstrålande ljuset.
”Det betyder icke mycket,” sade hon mildt; ”för dig betyder det icke mycket. En annan idol har utträngt mig, och kan den gifva dig glädje och tröst i en framtid, som jag skulle försökt att göra, så har jag ingen rättvis orsak att sörja.”
”Hvilken idol har trängt ut dig?” frågade han.
”Ett gyllene afgudabeläte.”
