ihåg det! Bob hade icke mer än femton Bobs [1] i veckan; hvarje lördag inkasserade han blott femton sina egna namnbröder, och ändå lyckliggjorde julens ande hans anspråkslösa boning!
Fru Cratchit, Bobs hustru, simpelt klädd i sin två gånger vända rock, som likväl var uppfiffad med snygga band, godt värda sina sex pence, steg just nu upp från sin stol och började duka bordet, biträdd af Belinda Crachit, sin andra dotter, som också var garnerad med sexpence-band, medan master Peter Cratchit stack ner en gaffel i potatisgrytan, drog spetsarna af sina ofantliga löskragar (Bob Cratchits egendom, men högtiden till prydnad öfverlemnade åt hans son och arfvinge) långt in i mungiporna, fröjdade sig öfver denna granlåt och längtade att få visa den på de fashionabla promenaderna. Derpå inkommo ytterligare två små Cratchits, gosse och flicka, och de förklarade högt, att de utanför pastejbagarns luktat stekt gås och känt igen sin egen. I försmaken af alla de läckerheter, som i dag skulle uppdukas, dansade de begge små omkring bordet och lyfte Peter Cratchit ända upp till taket, under det han (alldeles icke stolt, fastän han var nära att qväfvas i kragarna) blåste under elden, till dess potäterna började koka, hoppade i grytan och bultade på locket, för att tillkännage, att de ville bli upptagna och skalade.
”Hvar kan er far hålla hus?”sade fru Cratchit, ”och lille Tim sen? Och i fjor jul var också Martha redan kommen så här dags.”
”Här kommer Martha, mamma!” ropade en flickröst, hvars egarinna visade sig i det samma.
”Martha kommer, mamma! Martha kommer!” ropade de begge små Cratchits. ”Hurra, Martha, vi ha en gås, och en gås som duger, ska’ du tro!”
”Välkornmen, min snälla flicka!” sade fru Cratchit, ”så sent du kommer!” Och hon kysste dottern väl ett dussin gånger och tog i hjelpsam ifver hatt och sjal af henne.
”Det var mycket, som skulle göras färdigt i natt som var,” svarade flickan; ”och i dag ha vi stökat undan, mamma!”
”Nå ja, tänk inte på arbetet, så länge du är hos oss,” fortfor fru Cratchit. ”Kom, sätt dig har vid brasan och värm dig!”
”Nej, nej! der kommer pappa!” ropade de bägge små Cratchits, som öfverallt voro med. ”Göm dig, Martha, göm dig!”
Martha gömde sig, och in steg lille Bob Cratchit, fadern, och af hans yllehalsduk hängde åtminstone tre fot, fransarna oberäknade, ner framför rocken, som visserligen var ganska trådsliten, men utomordentligt väl borstad, för att stå i någon harmoni med dagen; lille Tim bar han på armen. Den stackars lille Tim hade en liten krycka, och hans små ben voro spända i en jernställning.
”Hvar är vår Martha? frågade Cratchit, i det han såg sig om i rummet.
”Hon kommer inte,” svarade fru Cratchit.
”Kommer hon inte?” upprepade fadern och blef rätt ledsen och bedröfvad, ty han hade burit lille Tim hela vägen från kyrkan och sprungit så fort som möjligt, blott för att snart få se sin Martha.
”Kommer hon inte på sjelfva Juldagen?”
Martha ville inte se honom ledsen, inte göra honom ledsen på skämt engång; hon kom derför redan nu fram från sitt gömställe bakom dörren och skyndade i hans armar, medan de bägge små Cratchits togo lille Tim och ledde honom ut i köket, för att han skulle få höra hur puddingen sjöng i kitteln.
”Nå, hur bar lille Tim sig åt?” frågade modern, sedan hon yttrat några skämtsamma ord om sin mans lättrogenhet, och denne af hjertans lust klappat och kysst sin dotter.
”Som en liten engel bar han sig åt,” sade fadern. ”Ibland sitter han tyst och tankfull, och sedan har han de underligaste infall. På hemvägen sade han sig hoppas, att folket sett honom i kyrkan och märkt, att han var en krympling, och det vore kanhända nyttigt för dem att vid Christi födelses fest påminnas om den, som gjorde de halta gående och de blinda seende.”
Fadern darrade lätt på rösten, när han sade detta, och hans röst darrade än mera, när han tillade, att lille Tim växte till både i förstånd och kroppskrafter.
- ↑ Vulg. för shilling. Bob är en förkortning af Robert.