Sida:En julsång på prosa.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs

derför kommer han inte och äter med oss. Hvad blir följden deraf? Inte är det någon fin middag han går miste om.”

”Han går miste om en rätt god middag, skulle jag tro,” svarade den unga frun. Deri instämde också alla de andra, och att de voro kompetenta domare deröfver, låter ej bestrida sig, alldenstund de nyss spisat, nu med desserten på bordet samlat sig omkring kaminen och låtit tända ljus.

”Nå, det är rätt roligt att höra det,” fortfor Scrooge’s systerson; ”men jag litar inte synnerligen mycket på en ung matmors ord. Hvad menar du om saken, Topper?”

Topper hade uppenbarligen godt öga till en af unga fruns systrar, ty han svarade, att en ogift man vore en olycklig bannlyst, som icke hade rätt att hysa någon åsigt i slika frågor. Unga fruns syster, den frodiga med spetskråset, icke den andra med rosorna vid barmen, rodnade vid dessa ord.

”Nå, men låt oss höra slutet, Fred!” sade frun och slog ihop händerna. ”Aldrig blir det någon ända på något, som han tar sig till, min herr pratmakare!”

Scrooge’s systerson skrattade på nytt, och som ingen kunde akta sig för smittan, ehuru den frodiga system till och med försökte med luktvatten, följde de andra snart hans exempel.

”Jag ville bara säga,” fortfor Scrooge’s systerson, ”att han går miste om några glada timmar, hvilka skulle göra honom rätt godt, och det bara för att han inte vill tåla oss och inte roa sig med oss. Det är säkert, att han i oss förlorar ett gladare sällskap än han kan ha af sina egna tankar i det nedrökta kontoret eller i sina dammiga rum. Men jag tänker bjuda hit honom hvartenda år, han må tycka om det eller inte, ty jag tycker synd om honom. Han må göra narr af jul ända till sin saliga hädanfärd; men han skall och måste få en bättre mening om denna högtid, då han hvarje år ser mig komma med glad min och hör mig fråga: ”Nå, onkel Scrooge, hur står det till?” Och om det också bara försätter honom i stämning till att testamentera sin stackars bokhållare en femtio pund, så är det ändå bättre än intet; och jag tror, att jag gjorde honom en liten smula mjuk redan i går.”

Nu skrattade de andra åt, att systersonen inbillade sig, det han gjort Scrooge vek om hjertat. Men som han var en godhjertad menniska och icke så noga tänkte på, hvad de egentligen kunde skratta åt, skrattade han sjelf med och lät buteljen göra sin rund.

Efter téet gjordes musik, ty de voro en musikalisk familj, och de förstodo sin sak, när de sjöngo en stump, synnerligast Topper, som kunde dra till med den yppersta bas, utan att ådrorna i hans panna svälde upp eller ansigtet blef eldrödt. Unga frun spelade harpa rätt bra, och bland annat utförde hon en liten enkel visa (en bagatell, som man kunde lära sig hvissla på ett par minuter), hvilken ofta sjungits af den flicka, som förde Scrooge ur skolan, såsom anden nyligen visat honom. När dessa toner ljödo, såg Scrooge åter i tankarna för sig allt det, som anden visat honom; han veknade allt mer och mer och menade, att, om han i forna år oftare hade fått höra den visan, skulle han måhända också ha sträfvat efter lifvets lycka för sin enskilda del och odlat henne med egna händer.

Men hela aftonen tillbragtes icke med musik. Efter en stund började sällskapet leka pantlekar, ty det är alltid uppfriskande att bli barn på nytt, synnerligast vid jultiden, då kristendomens höge stiftare sjelf var ett barn. Först kom blindbock, det var en naturlig sak. Men jag tror lika litet, att Topper var verklig blindbock, som jag tror, att han hade sina ögon i stöflarna. Enligt min oförgripliga tanke spelade Topper och Scrooge’s systerson under ett täcke, och förmodligen var julens ande med i hemligheten. Hade hans ögon verkligen varit riktigt förbundna, så skulle han aldrig kunnat ta så noga reda på den frodiga systern med spetskråset, som han nu gjorde. Han stötte omkull eldgaffeln, föll öfver stolarna, rusade rakt mot pianot, vecklade in sig i gardinerna; men alltid följde han den muntra flickan, hvart hon än gick. Han visste alltid hvar den frodiga systern var, och ingen annan än henne sökte han få fatt på. Om någon rent af sprang honom i händerna, som många gjorde, så låtsade han visserligen, som om han sökte hålla fast dem; men det låtsade han bara, det kunde alla se, ty i nästa ögonblick förföljde han åter henne. Deremot protesterade hon också flere gånger och bedyrade, att det icke gick rätt till, och det gjorde det verkligen icke heller; men när han slutligen fick henne fatt, när han