Sida:En julsång på prosa.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

trots frasandet af hennes sidenklädning och alla hennes försök att komma undan, stängt in henne i en vrå, hvarur det var henne omöjligt att komma ut, då bar han sig riktigt tölpigt åt, ty han bedyrade, att han icke visste hvem hon var, utan påstod sig behöfva vidröra hennes hår och ytterligare öfvertyga sig derigenom att han fick ta på en viss ring på hennes hand och en viss kedja på hennes hals. Säkerligen sade hon honom också allvarsamt sin mening öfver dylika friheter, ty när en annan som blindbock trefvade omkring med förbundna ögon, stodo de och hviskade ifrigt med hvarandra bakom en gardin.

Unga frun deltog icke i blindbocksleken, utan satt beqvämt i en stor länstol med en pall under fötterna i ett hörn, der Scrooge och anden stodo tätt bakom henne. Men i de andra lekarna, synnerligast vid pantlösningen, deltog hon lifligt och fördunklade i gåtleken genom sin qvickhet alldeles sina systrar, hvaröfver hennes man var mycket förtjust, och likväl voro systrarna rätt skarpsinniga flickor, hvarom Topper kunnat upplysa, om man frågat honom. Der voro väl en tjugu personer, unga och gamla inberäknade; men alla lekte med, till och med Scrooge lekte med, ty i den ifver, hvarmed han följde leken, glömde han stundom, att hans röst icke hördes af de samlade, och ropade derför ut, hvad han hittade på. Och ofta var det riktigt, ty Scrooge var icke något dumhufvud.

Anden gladde sig åt att se honom i denna sinnesstämning och såg på honom med så vänliga blickar, att Scrooge fattade mod och som ett litet barn bad honom om tillstånd att få stanna qvar, tilldess gästerna aflägsnade sig. Men detta förklarade anden för omöjligt.

”Nu kommer en ny lek,” sade Scrooge; ”blott en halftimme, ande, blott en halftimme.”

Det var en lek, som hette ”Ja och Nej”. Scrooge’s systerson skulle tänka på någonting, som de andra skulle gissa. På frågorna svarade han blott med ja och nej, allt efter som saken var till. Genom de lifliga frågor, som kastades kors och tvärs, kom så mycket i dagen, att han tänkte på en varelse, en lefvande varelse, en tämligen obehaglig, otillgänglig varelse, en varelse, som stundom brummade och morrade, stundom talade, som lefde i London, löpte fram och tillbaka på gatorna, men icke visades för penningar, icke leddes af någon, icke fans i något menageri, icke såldes på något torg, icke slagtades, var hvarken en häst eller åsna eller ko eller tjur eller gris eller katt eller hund eller tiger eller björn. Vid hvarje ny fråga, som förelades honom, utbrast Scrooge’s systerson i ett nytt skratt och skrattlusten kittlade honom till slut så, att han icke kunde hålla sig stilla på soffan, utan slängde och sprattlade med benen. Slutligen ropade den frodiga systern, som anfölls af en dylik skrattparoxysm:

”Jag har det, jag vet hvad det är, Fred! Jag vet hvad det är!”

”Nå, hvad är det?” frågade Fred.

”Din onkel Scro-o-o-o-oge!”

Och onkel Scrooge var det, och alla förundrade sig, ehuru några gjorde den invändningen, att Fred bort med ”ja” besvara frågan, om det var en björn, så mycket mer som ett ”nej” måst afleda deras tankar från mr Scrooge, om de verkligen hade tänkt på honom.

”Nu har han åter skaffat oss litet roligt.” sade Fred. ”och det vore otacksamt, om vi inte skulle dricka hans skål. Glasen äro fylda, och jag vågar derför proponera: en skål för onkel Scrooge!”

”Ja, onkel Scrooge’s skål!” upprepade alla.

”Glad jul och godt nytt år önskar jag den gamle mannen, han må vara hurudan han vill!” sade Scrooge’s systerson vidare. ”Han ville inte emottaga denna önskan af mig, men jag upprepar den ändå. Onkel Scrooge!”

Onkel Scrooge hade oförmärkt blifvit så glad och lätt om hjertat, att han gerna druckit sällskapet till och i ett tal tackat detsamma, om äfven ohörbart; men anden lemnade honom ingen tid dertill. Hela taflan försvann under Fredriks sista ord, och Scrooge befann sig åter ute på vandring med anden.

De sågo mycket, de vandrade vida omkring, besökte mången boning och funno öfverallt glädje. Anden nalkades sjukbädden, och de sjuka blefvo gladare; han närmade sig menniskor, som måste kämpa mot olyckor, och med större förhoppning vunno de större tålamod; han framträdde till de fattiga, och för ögonblicket kände de icke sin fattigdom. I fattig- och sjukhus, i fängelser, i hvarje tillflyktsort för nöden och eländet, der den inbilska menniskan i sin lilla kortvariga myndighet icke hade stängt till dörren och slutit anden ute, öfverallt qvarlemnade han sin välsignelse och meddelade Scrooge goda lärdomar.