Det var en lång natt, om det verkligen var blott en
natt, hvilket Scrooge nästan betviflade, emedan alla
julhelgdagarna tycktes sammanträngda i den tid, han tillbragte
med anden. Märkvärdigt var det också, att, under det
Scrooge förblef oförändrad till sitt yttre, anden synbarligen
blef äldre och äldre. Scrooge hade visserligen märkt denna
förändring, men icke nämt något derom, förrän de lemnade
en barnbjudning, der anden utbredt glädje bland de små.
De stodo nu på en öppen plats; Scrooge såg, att andens hår
blifvit grått, och frågade:
”Är en andes lif så förgängligt och kort?”
”Mitt lif på denna jord är mycket kort,” svarade anden, ”i natt når det sin gräns.”
”I natt?”
”I natt vid midnattstid. Lyssna! Tiden nalkas allt närmare.”
I detta ögonblick slog klockan tre qvart till tolf.
”Förlåt mig, om jag gör orätt i att fråga,” fortfor Scrooge, i det han fäste en uppmärksam blick på andens mantel; ”men jag ser någonting besynnerligt, någonting jag vet icke hvad, sticka fram under din mantel. Är det en fot eller en klo?”
”Det kunde väl kallas en klo, i betraktande af köttet som finnes derpå,” svarade anden; ”se hit!”
Under mantelns veck tog han fram två barn, eländiga, fula, utmagrade, olyckliga, fasaväckande barn. De knäföllo vid hans fötter och höllo sig fast i hans mantel.
”Menniska, se hit! se hit!” ropade anden.
Det var en gosse och en flicka, gula, utmagrade, höljda i lumpor, hungriga, men ödmjuka, krypande. Der ungdom och lif bort fylla deras drag och smycka dem med sina skäraste färger, der hade en kall och skrynklig hand, lik ålderdomens, förvridit och vanstält dem. Der änglar skulle ha tronat, der lurade djeflar och stirrade hotfullt. Ingen förvandling, intet urartande af menskligheten inom hela den hemlighetsrika skapelsens omkrets kan framalstra vidunder, blott hälften så fasaväckande.
Med fasa tog Scrooge ett steg tillbaka. Sedan han betraktat dem en stund, ämnade han säga, att det var vackra barn; men orden tystnade af sig sjelfva, de ville icke göra sig skyldiga till en så skriande lögn.
”Ande, äro dessa dina barn?” Mera var han icke i stånd att yttra.
”De äro menniskobarn,” svarade anden; ”de hänga sig fast vid mig, eftersom deras fäder förskjutit dem. Denne gosse är Bristen; denna flicka är Okunnigheten. Vakta dig för dem båda och för hela deras slägt; men framför allt vakta dig för henne, ty på hennes panna ser jag det stå skrifvet, som skall varda domen, om denna skrift icke blir utplånad. Förneken det!” utropade anden och sträckte ut sin hand mot staden. ”Talen ondt om dem, som säga er det! Tillåten det för edra skändliga syftemål och gören det värre! Och afbiden ändan!”
”Ha de ingen tillflyktsort, ingen hjelp?” frågade Scrooge.
”Fins det inga fängelser?” frågade anden och vände sig för sista gången till Scrooge med dennes egna ord. ”Fins det inga arbetshus?”
Klockan slog tolf.
Scrooge såg sig om efter anden och fann honom icke. När sista klockslaget ljudit, kom han ihåg gamle Jakob Marley’s förutsägelse; han lyfte sina ögon och såg en högtidlig skepnad, djupt beslöjad från hufvud till fot, lik ett töcken följa utefter marken och närma sig honom.
4. Den siste af andarne.
Skepnaden nalkades långsamt, högtidligt och tigande. Scrooge sjönk vid åsynen af honom ner på sina knän, ty sjelfva den luft, genom hvilken denne ande framskred, tycktes vara ett mystiskt dunkel.
Anden var höljd i ett djupsvart draperi, som dolde hans hufvud, hans anlete, hela hans skepnad, och icke lät någonting annat skymta fram än en utsträckt hand. Hade
