icke denna hand funnits, skulle Scrooge knapt kunnat urskilja skepnaden från det mörker, hvaraf han omgafs.
Han kände, att skepnaden var stor och vördnadsbjudande, när den så stod utmed honom, och dess hemlighetsfulla närvaro kom honom att rysa. Mera visste han icke, ty anden talade icke och rörde sig icke.
”Ser jag för mig den kommande julens ande?” frågade Scrooge.
Anden svarade icke, utan pekade blott nedåt med handen.
”Du vill visa mig skuggbilder af de ting, som icke skett, men i framtiden skola ske?” fortfor Scrooge. ”Är det så, ande?”
Öfre delen af andens dok drogs för ett ögonblick tillhopa i sina veck, som om anden böjde på hufvudet. Detta var det enda svar Scrooge erhöll.
Ehuru Scrooge nu blifvit någorlunda van vid andars sällskap, var han dock så rädd för denna tigande skepnad, att hans ben darrade under honom och han knapt var i stånd att hålla sig uppe, då han beredde sig att följa anden. Denne dröjde ett ögonblick, som om han märkte det tillstånd, hvari den dödlige befann sig, och ville gifva honom tid att hemta sig.
Men just derigenom blef det ännu svårare för Scrooge. En rysning öfvergick honom, då han tänkte, att bakom den dunkla slöjan andeögon voro ofrånvändt fästa på honom, under det han, huru mycket han än ansträngde sin blick, icke kunde se annat än den spöklika handen och en stor svart massa.
”Det kommandes ande,” utropade han, ”jag fruktar dig mera än någon ande jag sett. Men som jag vet, att du har för afsigt att vara mig nyttig, och som jag hoppas att från denna stund bli en helt annan menniska än jag hittills varit, vill jag mottaga ditt sällskap, mottaga det med tacksamt hjerta. Kan du inte tala till mig?”
Han fick ej något svar. Handen pekade rakt framför dem.
”Så led mig!” sade Scrooge. ”Led mig! Natten försvinner och är en dyrbar tid för mig; jag vet det. Led mig, ande!”
Skepnaden rörde sig från stället på samma sätt som den kommit dit. Scrooge följde i skuggan efter draperiet, hvilket, tyckte han, uppbar honom och förde honom med.
De tycktes knappast gå in i staden; det såg snarare ut, som om staden af sig sjelf vuxit upp omkring dem. Men de befunno sig i staden, midt i dess hjerta, på Börsen bland köpmän, som skyndade fram och tillbaka, klingade med guldet i sina fickor, stodo i grupper bredvid hvarandra och pratade, sågo på uren och tankfullt lekte med sina stora guldberlocker m. m., såsom Scrooge så ofta sett förut.
Anden stannade framför en liten grupp samtalande affärsmän. Scrooge såg, att andens hand pekade på dem, och han trädde derför närmare, för att höra på deras samtal.
”Nej,” sade en stor korpulent man med en ofantlig hängande haka, ”om det vet jag ingenting. Jag vet bara, att han är död.”
”När dog han?” frågade en annan.
”I natt som var, tror jag.”
”Hvad säga herrarne om honom?” frågade en tredje och tog sig en väldig pris ur sin gulddosa. ”Jag trodde, att den karlen icke kunde dö.”
”Jo, jo men!” svarade den förste och gäspade.
”Hvad har han gjort med sin förmögenhet?” frågade en man med rödt ansigte och en hängande utväxt på näsan, snarlik en kalkonkam.
”Det har jag inte hört,” svarade mannen med isterhakan och gäspade ännu en gång. ”Möjligen har han testamenterat den till sin korporation. Så mycket vet jag, att inte är jag insatt till arfvinge.”
Skämtet mottogs med allmänt löje.
”Emellertid blir det en tarflig begrafning,” fortfor samme talare, ”ty sannerligen jag vet, hvem som vill gå med honom till grafven. Kanske vi skola sluta oss till processionen?”
”Åhja, om man sörjer för, att någonting fins att få, kan jag nog gå med,” sade herrn med utväxten på näsan. ”Men fins det ingenting sådant, får då ingen mig med på begrafningen."
Ett nytt skratt.
