han tycktes bli lika rädd för qvinnorna, som de blifvit skrämda, då de igenkände hvarandra. Efter en stunds tystnad, hvarunder den gamle handelsmannen närmade sig dem, utbrusto de alla tre i ett högljudt skratt.
”Låt hjelphustrun först komma ensam in,” sade hon som kommit först. ”Tvätterskan blir sedan deri andra och så kommer allrasist, också ensam, begrafningsentreprenörens karl. Gamle Joe, det är en lycklig träff! Här stöta vi tillsammans alla tre, utan att det varit vår mening.”
”Ni hade inte kunnat stöta tillsammans på något bättre ställe heller,” sade gamle Joe och tog pipan ur munnen; ”stig nu på bara! Här ä' ni ju inte främmande. Men vänta först ett ögonblick, till dess jag får stänga dörren! Hör, så den gnäller! Jag tror nästan, att bland allt mitt jernskräp fins ingenting så rostigt som de här gamla dörrhakarna, och troligtvis finnas här inga ben, som äro äldre än mina. Ha, ha, ha! Vi passa för hvarandra! Se så, stig på nu!”
Han menade, att de tre skulle gå bakom förhänget. Först rörde han om elden med en gammal jernstör, derpå putsade han sin rykande lampa (ty det var mörkt) med munstycket på sin pipa, och derpå tog han denna åter i munnen.
Under det han sysslade härmed, kastade den qvinna, som redan talat, sitt bylte på golfvet, satte sig helt kavat ner på en stol, stödde armbågarna mot knäet och kastade en utmanande blick på de bägge andra.
”Nå, hvad är det mera med det, mrs Dilber?” sade hon. ”Hvar och en måste sörja för sig sjelf. Så brukade också han alltid göra.”
”Ja, det är sant,” sade tvätterskan.
”Nå, hvarför står ni der rädd som en backhare, menniska? Inte komma vi att rifva ut ögonen på hvarandra, tänker jag.”
”Nej, långt ifrån,” sade mrs Dilber och karlen på samma gång.
”Nå,” fortfor talarinnan, ”då är det bra. Inte förlorar någon menniska något på de småsakerna, vi tagit. Åtminstone förlorar inte den döde derpå.”
”Nej,“ menade mrs Dilber och skrattade.
”Hade han velat behålla dem äfven efter sin död, den gamle girigbuken,” fortfor qvinnan, ”så skulle han ha varit menniska, så länge han lefde. Hade han det varit, så skulle han under sin sjukdom ha hållit någon, som skött honom, och inte legat mol ensam till sista minuten.”
”Ja, det är mycket sant,” tillade mrs Dilber. ”Det var rätt åt honom att det gick som det gick.”
”Det skulle inte varit för mycket, om det gått honom än värre,” fortfor den andra qvinnan, ”och jag skulle sannerligen inte ha gjort mig samvete af att ha tagit bort ännu mera, om det varit möjligt. Öppna knytet nu, gamle Joe, och säg mig, hvad det är värdt. Tala utan omsvep. Jag skäms inte för att vara den första och har ingenting emot, att de andra höra på alltihop. Vi visste nog, innan vi råkades här, att hvar och en hade tagit för sig. Det är ingen synd. Öppna knytet, Joe!”
Men de bägge andra voro för artiga att medgifva det, och mannen i de luggslitna, svarta kläderna bredde först ut sitt rof. Det var icke synnerligen värdefullt. Ett eller ett par petschaft, ett pennstift, ett par skjortknappar och en bröstnål af ringa värde, det var alltihop. Hvarje föremål mönstrades för sig och värderades af gamle Joe, som med en kritbit skref upp på väggen den summa han var benägen att gifva derför och adderade ihop alltsamman, när hans kund icke hade mer att lägga fram.
”Der är er räkning,” sade Joe, ”och jag ger inte en penny mer, om jag ock skulle bli lefvande kokt. Hvems tur är det nu?”
Mrs Dilber trädde fram. Sänglinne och handdukar, några linnekläder, två gammalmodiga silfvertéskedar, en sockertång och några omaka stöflar. Hennes räkning skrefs likaledes på väggen.
”Damerna betalar jag alltid för mycket. Det är min svaga sida, och den kommer väl att bringa mig till tiggarstafven till slut,” sade gamle Joe. ”Här står er räkning. Begär ni en penny till och vill låta handeln bero på den, så ångrar jag att jag varit så frikostig, och drar af fem shillings.”
”Och nu kommer mitt knyte, Joe,” sade den andra qvinnan.
Joe lade sig på knä, för att bättre kunna lösa upp det, och sedan han arbetat sig igenom åtskilliga knutar, drog han till slut fram en stor, tung rulle af något mörkt tyg.
