”Och sedan,” yttrade någon af flickorna, ”skall Peter gå i kompani med någon och bli sin egen.”
”Prata inte persilja, du,” sade Peter, men smålog i mjugg.
”Nåja, det kan väl hända någon gång det också.” menade Cratchit, ”fastän det är långt härifrån och dit. Men hur och när vi också skiljas från hvarandra, skall dock ingen af oss någonsin glömma lille Tim, som först gick bort ifrån oss. Är det inte så?”
”Aldrig skola vi glömma honom, aldrig!” ropade alla.
”Och jag tror,” fortfor fadern, ”jag tror, mina vänner, att när vi komma ihåg, hur tålig och hur stilla han var, fastän han bara var ett litet, litet barn, så skola vi inte så lätt bli oense med hvarandra eller glömma lille Tim.”
”Nej, aldrig, aldrig!” ropade de åter.
”Jag är lycklig,” sade Cratchit; “jag är i[{oläsligt}]ing lycklig!"
Mrs Cratchit gaf honom en kyss, hans döttrar kysste honom, de bägge små kysste honom, och Peter och han tryckte hvarandras händer. Tims ande, din barnasjäl var från Gud!
”Ande,” sade Scrooge, ”någonting säger mig, att vi snart skola skiljas åt. Jag vet det; men jag vet icke, huru vi skola skiljas. Säg mig hvem den mannen var, som vi sågo ligga död?”
Den kommande julens ande ledsagade honom, liksom förut, dock vid en annan tid, som det föreföll honom, ty dessa sista syner tycktes ej följa på hvarandra i någon viss ordning; det enda gemensamma för dem var, att de alla tillhörde framtiden, – anden ledsagade honom till affärsmännens samlingsplats; men han visade honom icke hans egen bild. Anden stannade icke heller på något ställe, utan tycktes oupphörligt gå framåt mot det efterlängtade målet, till dess han slutligen gaf Scrooge en vink att stanna ett ögonblick.
”Vid denna gård,” sade Scrooge, ”som vi nu passera, ligger mitt kontor, och det har funnits der i många år. Jag ser huset. Låt mig se, hvad jag skall vara i framtiden!”
Anden stannade; hans hand pekade åt ett annat håll.
”Det här huset är det,” sade Scrooge. ”Hvarför pekar du dit?”
Det obevekliga fingret bytte icke om riktning.
Scrooge steg fram till fönstret på sitt kontor och tittade dit in. Det var ännu ett kontor, men det var icke hans. Inredningen var icke den samma, och den man, som satt vid pulpeten, var icke Scrooge. Anden fortfor att peka åt ett annat håll.
Scrooge gick tillbaka till anden och undrade hvarför han flyttat och hvart han flyttat, men åtföljde anden, till dess de kommo till en gallerport af jern. Här stannade han och såg sig om, innan de gingo in.
Det var en begrafningsplats, och här låg han sålunda begrafven, den olycklige, hvars namn han skulle få veta. Stället var högtidligt, på alla sidor kringstängdt af hus och öfvervuxet af gräs och vilda plantor, som växte i yppig rikedom, närdt af döden.
Anden stannade midt ibland grafvarna och pekade på en ibland dem. Scrooge nalkades den darrande och sade:
”Innan jag träder närmare till den sten, på hvilken du pekar, så svara mig på en fråga: Är allt detta skuggor af det, som skall ske, eller af det, som kan ske?”
Anden pekade ännu på grafven, bredvid hvilken de stodo.
”Den bana, på hvilken menniskan vandrar, häntyder på ett visst mål, till hvilket hon till slut skall komma; men om denna bana öfvergifves, kan äfven målet bli ett annat,” sade Scrooge. ”Är inte det meningen med det du ämnar visa mig?”
Anden var orörlig som alltid.
Scrooge tog nu darrande ett steg närmare, följde andens pekande finger och läste på den vanvårdade grafvens sten sitt eget namn: Ebenezer Scrooge.
”Är jag den man, som låg i sängen?” frågade han och dignade ner på sina knän. Andens finger pekade från grafven på Scrooge och från Scrooge åter på grafven.
”Nej, ande; nej, ack nej!”
Fingret fortfor med sin rörelse.
”Ande!” ropade han nu och fattade skepnadens mantel; ”ande, hör mig! Jag är inte längre den man, jag var. Jag vill inte vara den man, som jag skulle varit, om ej detta möte inträffat. Hvarför visa mig detta, om jag är utan allt hopp?”
För första gången tycktes handen darra.
