”Gode ande!” fortfor Scrooge och kastade sig åter ner
inför honom. ”Du har medlidande med mig; jag ser det.
Gif mig ett tecken, att jag genom förändrad lefnad också kan
förändra de skuggor, du visat mig!”
Den vänliga handen darrade.
”Jag vill hedra jul i mitt hjerta och söka fira jul hela året igenom. Jag vill lefva i det Förflutna, det Närvarande och det Tillkommande. Alla dessa tre andar skola vara verksamma inom mig. Ack, om jag kunde utplåna skriften från denna sten!”
I sin ångest fattade han andens hand. Denne sökte lösgöra sig; men han var stark i sin bön och höll den fast. Anden, som var starkare än han, stötte honom tillbaka.
Han knäpte ihop sina händer, höjde dem till ännu en bön om förändring i sitt öde och varseblef derunder en förändring i skepnadens dok och draperi. Fantomet förminskades, sjönk ihop och förvandlades till en sängstolpe.
5. Slutet.
Ja, och sängstolpen tillhörde hans egen säng! Det var hans säng, och sängen stod i hans egen sängkammare, och det bästa af allt, den tid, som låg framför honom, var hans egen, så att han kunde ändra sitt lefnadssätt.
”Jag vill lefva i det förflutna, det närvarande och det tillkommande,“ upprepade Scrooge, i det han steg ur sängen. ”Andarne för alla dessa tre skola vara verksamma hos mig. Ack, Jakob Marley! Himlens och julens tid vare pris derför! Det säger jag på mina knän, gamle Jakob, på mina knän.”
Han var så upprörd och så inspirerad af sina goda afsigter, att hans brutna röst knappast ville göra tjenst. Under sin kamp med anden hade han gråtit och snyftat, och hans ansigte var ännu fuktigt af tårar.
”De äro inte nedryckta,” sade Scrooge halfhögt och kramade den ena af sänggardinerna mellan händerna, ”de äro inte nedryckta med ringar och allt. Här hänga de ännu; skuggorna af de ting, som skulle ske, kunna ännu jagas bort, och de skola jagas bort, det vet jag.”
Emellertid sysslade hans händer flitigt med hans kläder; han vände ut och in på dem, tog på sig dem bakfram, ref sönder dem, tappade dem på golfvet, med ett ord, han bar sig åt totalt som en narr.
”Jag vet inte hur jag bär mig åt,” sade Scrooge, ömsom skrattande och gråtande, under det han med sina strumpor gjorde sig till en riktig Laokoon. ”Jag känner mig så lätt som en fjäder; jag är så lycklig som en engel i himmelen, glad som en skolpojke och yr i hufvudet som en drucken. Rolig jul för hela verlden! Hejsan, hurra!”
Han hade piruetterat in i sitt förmak, och der stod han nu och drog efter andan.
”Der står min hafresoppa!” sade han, tog ett par steg framåt och sprang omkring framför kaminen. ”Här är dörren, hvarigenom gamle Jakob Marleys ande kom in. Der i vrån satt den förflutna julens ande. Här är fönstret, hvarigenom jag såg de vandrande andarne. Alltihop eger sin rigtighet, alltihop är sant; så har alltsamman gått till. Ha ha ha!”
För att vara en man, som kommit ur vanan sedan så många år tillbaka, skrattade han verkligen rätt dugtigt. Och detta skratt var stamfadern till en lång afkomma af glada, hjertliga skratt.
”Jag vet inte, hvad vi ha för en dag i dag,” sade Scrooge för sig sjelf. “Hvem vet, hur länge jag har varit bland andarne! Sannerligen jag har någon reda på mig; jag är som det barn, som föddes i natt. Men det betyder ingenting, platt ingenting. Jag skulle ingenting ha emot att vara ett barn. Hurra – hopp la!"
Hans hänryckning afbröts af den högtidligaste klockringning han någonsin hört. Bing! Bong! Bing! Bong! Oh, ypperligt, gudomligt!
Han sprang till fönstret, öppnade det och stack ut hufvudet. Dimman var försvunnen, luften ren, klar och kall; ett gyllene solsken, klarblå himmel och klockornas högtidliga klang! Herrligt, gudomligt!
