”Hvad är det för dag i dag?” ropade Scrooge genom fönstret till en helgdagsklädd gosse, som troligtvis gått ut för att se sig omkring litet.
”Hvad för slag?” frågade gossen och lade i dessa ord all den förundran, han var i stånd att uttrycka.
”Hvad är det för dag i dag, min unge vän?” frågade Scrooge ännu en gång.
”Hvad det är för en dag? Juldagen, vet jag,” svarade gossen.
”Det är juldagen,” sade Scrooge för sjelf. ”Jag kunde väl tro det; andarne ha uträttat alltsamman på en natt. Nå ja, de kunna göra allt; naturligtvis skall en ande kunna, göra det. Hör på der, min hederlige unge vän!”
”Hvad befalls?” svarade gossen.
”Har du reda på den der fågelhandlarn här i hörnet, min gosse?” frågade Scrooge.
”Åhjo, nog känner jag honom.” svarade gossen.
”Den pojken är inte dum!” tänkte Scrooge. ”Nå, men vet du, om han har sålt den der vidunderligt stora kalkonen, som han hade hängande utanför boden? Jag menar den allra största.”
”Den, som är lika stor som jag sjelf?” frågade gossen.
”En präktig pojke!” sade Scrooge. ”Det är ett riktigt nöje att tala med honom. Ja, just den, min gosse!”
”Nej, den hänger qvar der ännu,” upplyste gossen.
”Hänger den ännu qvar! Gå dit och köp den.”
”Jeppe var ingen narr, han,” svarade gossen.
”Nej, nej, min gosse; jag menar allvarsamt, jag. Gå och köp honom och säg till, att de bära hit kalkonen, så får jag säga dem hvart den skall skickas. Kommer du tillbaka snart, så skall du få en shilling. Och är du här inom fem minuter, så får du två.”
Grossen sprang derifrån snabb som en blixt.
”Jag skall skicka fågeln till Cratchit’s,” sade Scrooge för sig sjelf, gned händerna mot hvarandra och skrattade högt. ”Och ingen skall veta, hvar han kommer ifrån. Den är dubbelt så stor som lille Tim. Maken till surpris har väl aldrig händt dem.”
Hans hand darrade, när han skref adressen; men skref gjorde han ändå och gick derpå utför trappan, för att öppna porten, så att drängen med kalkonen genast skulle kunna komma in. Under det han stod der och väntade, föllo hans blickar på portklappen.
”Den skall jag tycka om, så länge jag lefver,” tänkte Scrooge och strök honom med händerna. ”Jag har knappast sett på honom förr. Det ligger ett uttryck af ärlighet i det der ansigtet! En underbar portklapp! Nå, se der kommer kalkonen! Hur står det till? Rolig jul!”
Det var en kalkon; men omöjligt hade den i lifstiden kunnat stå på sina ben: de skulle ha gått tvärt af som ett par lackstänger.
”Nej, den kan ni inte bära till Camden Town,” sade Scrooge. ”Det blir allt bäst att ta en droska.”
Det mysande leende, hvarmed han sade dessa ord, det leende, hvarmed han betalade kalkonen, det leende, hvarmed han betalade åkaren, och det leende, hvarmed han gaf gossen det utlofvade tvåshillingsstycket, – allt detta öfverträffades blott af det leende, hvarmed han djupt hemtade andan, satte sig i en stol och skrattade, till dess han började hicka.
Att raka sig var ingen lätt uppgift för Scrooge, ty hans hand darrade ännu; och den, som skall raka sig, måste vara uppmärksam, till och med om han sitter aldrig så stilla framför sin spegel. Men om Scrooge också skurit nästippen af sig, skulle han häftat ihop den med en häftplåsterremsa och varit lika glad för det.
Han klädde sig i sina bästa kläder och begaf sig ändtligen ut. Folket strömmade ut ur husen, såsom han sett, när han vandrade genom staden med den innevarande julens ande; Scrooge gick med händerna på ryggen och betraktade alla med ett förnöjsamt leende. Han såg så omotståndligt älskvärd ut, att tre eller fyra beskedliga menniskor tilltalade honom med ett: ”God morgon, sir, rolig jul!” Och Scrooge berättade sedan ofta, att bland alla ljufva toner, han hört i sina dagar, ingen förefallit honom mer smekande.
Han hade icke gått långt, när han mötte den ståtlige herrn, som dagen förut varit hos honom på kontoret och frågat: ”Herrar Scrooge och Marley, om jag inte misstar mig?" Scrooge kände ett stygn i hjertat, när han kom att tänka på, hvad den gamle herrn skulle tänka om honom, när de passerade förbi hvarandra. Han visste dock, hvilken väg som låg öppen för honom, och han följde den vägen.
