”Det har händt en gång på hela året, sir,” sade Cratchit bedjande och nalkades sin pricipals pulpet. ”Det skall inte ske hädanefter. Men jag hade en glad dag i går.”
”Jag har ett ord att säga herrn om det, jag,” sade Scrooge; ”jag kan inte vara belåten med sådant här längre. Och derför,” fortsatte han, i det han sprang ner från stolen och fattade Bob med sådan kraft i västen, att han tog två, tre steg tillbaka, ”och derför skall jag också rätta herrns aflöning efter omständigheterna."
Bob darrade och närmade sig jernlinealen. Ett ögonblick hade han den förflugna idéen att ge Scrooge ett slag med den, fälla honom till golfvet, hålla fast honom och ropa på hjelp.
”Rolig jul, Cratchit!” sade Scrooge med ett allvar, som icke kunde misskännas, och klappade honom på axeln. ”Roligare jul, hederlige Cratchit, än jag beredt er på många år! Jag skall öka på er lön och försöka hjelpa er familj, och i denna qväll skola vi språka om edra affärer, Cratchit, vid en bål rykande punsch. Gör upp eld och köp en ny kolskyffel, innan du tar till pennan igen, käre Robert!”
Scrooge höll hvad han lofvat. Han gjorde det alltihop, och mer än det; och för lille Tim, som icke dog, blef han en andre far. Han blef en så god vän, så god husbonde, så god menniska, som någonsin funnits i gamla City eller hvilken god stad som helst i hela den gamla goda verlden. En och annan skrattade väl åt den förändring, som försiggått med honom; men han lät dem skratta och brydde sig icke om det, ty han visste, att här i verlden sker ingenting så godt, att icke en eller annan rynkar på näsan deråt. Hans eget hjerta log, och dermed var han nöjd.
Med andar hade han ingenting att skaffa hädanefter, utan följde i det fallet den totala återhållsamhetsprincipen; men det sades honom, att han förstod att fira jul, om någon förstod det. Och måtte det äfven kunna sägas om oss, om oss alla, och, som lille Tim sade: ”Gud välsigne oss alla, hvar och en i sin stad!”
