Det blef allt dimmigare och kallare; en genomträngande, bitande, skärande kyla! Egaren af en ung liten näsa, hvilken kölden gnagt slät och tunn, som hundar gnaga ben, lutade sig nu ner mot Scrooges nyckelhål för att traktera honom med en julsång, men vid första ljudet af:
”Välsigne er Gud, min herre så båld,
Allt ondt ifrån er Han vände!”
grep Scrooge till linealen med en så uttrycksfull gest, att sångaren förskrämd sprang sin väg och lemnade nyckelhålet åt dimman och kölden der ute, som ändock öfverträffades af den i Scrooge’s hjerta.
Ändtligen kom timmen, då kontoret skulle stängas. Förargad steg Scrooge ner från sin stol och gaf härigenom en tyst tillsägelse åt bokhållaren der ute att sluta sitt arbete. Bokhållaren, som redan väntat derpå, släckte genast ut ljuset och satte på sig sin hatt.
”Ni vill ha hela dagen i morgon för egen räkning, gissar jag?” sade Scrooge.
”Om inte ni har någonting deremot, sir.”
”Jo, jag har mycket emot det,” sade Scrooge, ”och det är högeligen otillbörligt. Om jag skulle för den dagen räkna af ett par shillings på er vecklön, så skulle ni anse er fasligt illa behandlad, det vill jag slå vad om.”
Bokhållaren smålog i mjugg.
”Och ändå,” fortfor Scrooge, ”tycker ni inte att det sker mig någon orätt, då jag måste betala dagspenning för ingenting.”
Bokhållaren anmärkte, att sådant hände blott en gång om året.
”En klen ursäkt för att man plundrar en menniskas plånbok hvar tjugufemte december!” sade Scrooge och knäpte sin öfverrock ända upp under hakan. ”Men jag förmodar, att ni vill ha hela dagen fri. Kom hit så mycket tidigare i öfvermorgon i stället!”
Bokhållaren lofvade det, och Scrooge spatserade brummande ut. Kontoret var stängdt i ett ögonblick, och bokhållaren, med de långa ändarna af sin hvita yllehalsduk hängande nedanför midjan (han hade icke råd att bestå sig någon öfverrock) åkte, bakom en lång rad pojkar, utför en isbana på Cornhill, väl tjugu gånger efter hvarandra, allt
