liten panna med hafresoppa (Scrooge hade snufva) stod framför elden. Ingen var under sängen, ingen i garderoben, ingen under hans nattrock, som hängde på väggen i en tämligen misstänkt positur. I skräpkammaren såg allt ut som vanligt: en gammal eldskärm, några par skor, två korgar, en trebent tvättställning och en gammal eldgaffel.
Fullkomligt lugnad låste han sin dörr innanför och med dubbla slag, hvilket icke var hans vana. På detta sätt tryggad mot all öfverraskning, tog han af sig halsduken, drog på sin nattrock, tofflor och nattmössa samt satte sig ner framför elden för att förtära sin hafresoppa.
Men klen var den elden, ett intet i en så bistert kall natt. Scrooge måste flytta sig tätt intill den och luta sig deröfver, förrän han kände, att något, som kunde likna värme, strålade ut från den lilla lågan. Kaminen var en antiqvitet, uppsatt af någon gammal holländsk mynheer och öfverallt belagd med holländska målade kakel, på hvilka funnos bilder ur den heliga skrift. Der såg man Cain och Abel, Pharaos dotter, drottningen af rika Arabien, englar nedstigande på moln, hvilka sågo ut som dunbolster, Abraham, Belsazar, apostlar som gingo till sjös i såsskålar, och hundratals andra figurer, som väl kunnat sysselsätta hans tankar; men likväl kom ansigtet af Marley, af honom, som varit död i sju år, och uppslukade alla de andra. Hade hvartenda kakel varit blankt och haft förmåga att på sin yta antaga bilden af ett fragment ur hans tankar, så skulle snart en kopia af gamle Marley’s ansigte stått på hvartenda ett.
”Bara strunt, dumheter!” sade Scrooge och gick tvärs öfver golfvet.
Han gick några hvarf och satte sig åter ner i sin stol. Just som han lutade sig tillbaka mot ryggstödet, föllo händelsevis hans blickar på en ringklocka, som hängde i rummet och för något nu förgätet ändamål stod i gemenskap med ett rum i husets öfversta våning. Med största förvåning och ovilkorlig fasa såg han denna klocka börja röra sig. I början rörde hon sig så sakta, att knapt det ringaste ljud hördes; men snart ringde hon hårdt och gällt, ackompagnerad af alla ringklockor i huset.
Detta varade ungefär en half minut, eller en hel kanske; men den föreföll lång som en timme. Klockorna slutade som de börjat, alla på en gång. Derefter följde, djupt inunder golfvet, ett skramlande, skrällande ljud, som om någon dragit en tung kedja öfver faten i vinhandlarens källare. Scrooge kom nu ihåg, att han hört berättas, det andar, som gingo igen, brukade släpa kedjor efter sig.
Källardörren flög upp med dunder och dån och strax derefter hörde han ett ännu mer skramlande ljud i de stenlagda förstugorna der nere; bullret kom uppför trapporna, raka vägen fram till hans dörr.
”Bara spektakel, bara dumheter!” sade Scrooge. ”Jag vill inte tro på’t.”
Likväl skiftade han färg, när det utan något uppehåll passerade genom den tunga, tillriglade dörren och inträdde i rummet midt för hans ögon. Just som det steg in, fladdrade den döende lågan i spiseln upp, som ville den ropa: ”Jag känner honom! Marley’s ande!” och sjönk genast tillbaka ner.
Samma ansigte, alldeles det samma. Det var Marley i sin piskperuk, i sin vanliga rock, de åtsittande benkläderna och höga stöflar; tofsarna på dessa senare rörde sig fram och tillbaka, liksom stångpiskan, rockskörten och håret på hans hufvud. Den kedja, han släpade efter sig, var hopknäpt omkring midjan på honom. Hon var lång och slingrade sig efter honom som en svans; hon var förfärdigad (Scrooge såg det mycket tydligt) af kassakistor, nycklar, hänglås, kontorsböcker, reverser och penningpåsar, allt arbetadt i stål. Hans kropp var genomskinlig, så att Scrooge kunde se tvärs igenom honom och urskilja de bägge knapparna i ryggen på rocken.
Scrooge hade ofta hört sägas, att Marley icke hade något hjerta i bröstet; men han hade aldrig trott det förr än nu.
Han trodde det icke heller nu. Ehuru han såg tvärs igenom fantomet, ehuru det stod der framför honom, och en iskyla strömmade mot honom ur dess dödskalla ögon; ehuru han kunde urskilja väfnaden i den duk, som var bunden omkring spökets haka och hufvud, hvilken duk han icke förr blifvit varse, var han ännu tvifvelaktig och kämpade mot sina egna sinnens vittnesbörd.
”Nå!” sade Scrooge, vresigt och kallt som vanligt. ”Hvad kan du vilja mig?”
”Mycket!” — Marley’s röst, det var otvifvelaktigt.
”Hvem är du?”
