„Hör på, du, hur skall jag känna igen människobarnet, jag har ju aldrig sett henne förr, och inte hon mig. Du får bestämt lov att följa med, Fanny“, tillade han och stannade på vägen till dörren, träffad av den avskräckande tanken att han kunde få tilltala flera obekanta flickor innan han träffade på den rätta.
„Å, du skall lätt nog finna henne; hon står troligtvis och ser sig omkring efter oss. Jag tror nästan att hon skall känna igen dig, fastän jag icke ä’ med, ty jag har beskrivit dig för henne.“
„Ja, men om hon inte gör det, då?“ invände Tom och strök hastigt det knollriga håret till rätta med en blick i spegeln, förvissad att hans syster icke gjort honom full rättvisa. Det är så vanligt av systrar, det, som vi alltför väl veta, vi hyggliga ungdomar av „det starka könet“.
„Nej, men gå nu, annars kommer du för sent, och vad skall då Polly tänka om mig?“ ropade Fanny och gav honom en sådan där otålig puff, som är så ytterst förödmjukande för den manliga värdigheten.
„Hon skulle tänka att du frågar mera efter dina grannlåter än efter dina vänner, och det skulle hon inte ha så alldeles orätt uti.“
Nu tyckte Tom att han sagt någonting riktigt kvickt och bitande, och han avlägsnade sig därför helt makligt, fullkomligt medveten att det var sent, men obenägen att göra sig någon brådska så länge han var i sikte, ehuru han sedan började springa allt vad tygen höllo för att ta igen skadan.
Tåget stannade just som han kom fram till stationen, flåsande som en häst efter kappridningen och röd som en kräfta av blåsten och den häftiga språngmarschen.
„Jag gissar hon nyttjar styvkjol och stångpiska liksom alla andra; och hur i all världen skall jag känna igen henne?
6
