ÅTTONDE KAPITLET.
Lektioner.
De första få veckorna voro svåra, ty Polly hade ännu icke hunnit övervinna sin naturliga skygghet och kände sig ofta skrämd bland så många främmande människor. Men hennes föresats gav henne mod, och när isen en gång var bruten, lärde hennes små elever snart att hålla av henne. Det nya upphörde efter hand att vara nytt, och ehuru hon trott sig beredd på en släpsyssla, fann hon det likväl enformigt att oupphörligt göra detsamma dag ut och dag in. Hon kände sig också enslig, ty Will kunde endast komma en gång i veckan, hennes fristunder hade Fanny som brådast, och „smånöjena“ voro få och tunnsådda att de endast plågade henne. Även hennes lilla hushåll förlorade sitt behag, ty Polly var en sällskaplig varelse, och de ensliga måltiderna voro ofta tråkiga. Askfot och Nicke gjorde allt vad de kunde för att muntra henne, men även de tycktes sakna friheten på landet och hemluften. Den stackars Askfot brukade sitta och titta helt längtansfullt ut genom fönstret på de stora stadskattorna som ströko omkring på garden, och därpå draga sig tillbaka på mattan, där han knorrade ihop sig liksom han förlorat allt hopp om ett likstämmigt sällskap, under det att lilla Nicke kunde sitta och sjunga tills han skälvde på sin pinne, utan att få något annat svar än ett inkvisitoriskt kvitter av de näsvisa sparvarna som tycktes håna honom för hans fångenskap. Ja, när det lilla teköket hade mistat sin glans, hade Polly
