sin åsikt om nästans klädsel och hört ett eller par infall om „den oundvikliga klänningen“ och „den lilla svartalven“, lade Polly undan det förr så högt skattade plagget sägande med en kvävning i rösten:
„Jag skall nyttja den för Will; han tycker om den, och klädseln kan icke minska hans kärlek till mig.“
Jag är rädd att det rena och ljuva i Pollys väsen blev litet grumlat genom dessa motgångar, men innan någon mera svårbotlig skada var skedd, fick hon ur en oväntad källa något av detta verksamma botemedel som ger ungdomen styrka att bära dessa små missöden, genom att visa dem de större som de undgått och leda deras tanke på de ädlare nöjen, vilka kunna åstadkommas på det gamla goda sättet, som håller hjärtat varmt, huvudet redigt och händerna sysselsatta.
Var och en har sina prövodagar, och Polly började tro att hon fått mer än nog av sådana. En av dessa slutade på ett sätt som inverkade på hela hennes liv, och vi vilja redogöra därför. Det började tidigt, ty hon kunde icke få bukt med det förhärdade kolhalstret, förrän hon ödat bort en ryslig mängd tändstickor. Därnäst skuffade hon omkull kaffepannan, så att Askfot blev skållad, och i stället för att få äta sin frukost i allsköns trevnad och maklighet måste hon bege sig ut helt olustig, ty allting gick på tok ända till hattbanden, som hon slet utav i den sista förfärliga brådskan. Det var klart att hon glömde noterna också, när det var sent, och då hon vände om för att hämta dem, stupade hon i en vattpuss, till råga på olyckan.
Det var en förarglig förmiddag. Polly kände sig nedstämd och alla pianon tycktes vara lika dåligt stämda. Eleverna voro ovanligt dumma, och tvenne av dem underrättade henne att de skulle följa med sin mamma, som plötsligt blivit kallad söderut. Detta var ett slag för henne, ty de hade nyss börjat, och Polly
