ansåg sig icke kunna skicka räkning för hela kvartalet, ehuru uteblivandet av beloppet därför på ett betänkligt sätt rubbade hennes planer och beräkningar.
När hon gick hem vid middagstiden, trött och nedslagen, mötte henne en ny olycka som gjorde henne mera ont än förlusten av alla hennes elever. Som hon skyndade framåt med en stor notbok i ena handen och en påse med semlor till teet i den andra, såg hon Tom och Trix komma gående. Hon följde dem med ögonen medan de närmade sig, så glada, näpna och lyckliga som det tycktes, att det föreföll Polly som om allt solskenet och nöjet vore på deras sida, och mödan och ledsnaden ensamt på hennes. Längtande att få se ett vänligt ansikte och höra ett vänligt ord gick hon mitt över gatan för att åtminstone hälsa på dem med en nick och ett småleende. Trix såg henne först, men fick plötsligt någonting annat i sikte längre bort vid horisonten. Tom tycktes icke varsebliva henne, utan betraktade envist en vacker häst som kråmade sig framåt gatan. Polly tyckte likväl at han sett henne och närmade sig med en liten, besynnerlig hjärtklappning, ty hon kände att hennes olyckskalk skulle bli full om Tom undvek henne.
De kommo närmare varandra, Trix fördjupad i åskådandet av något avlägset föremål, Tom betraktande den vackra hästen, och Polly med röda kinder, väntande blickar och den bruna påsen fullt synlig. Ett enda rysligt ögonblick befunno de sig i jämnbrädd med varandra, utan att någon tilltalade eller hälsade på den andra, därefter var allt överståndet, och Polly gick vidare med en känsla som om någon slagit henne i ansiktet. „Det kunde jag aldrig trott om Tom men det var alltsammans den där otäcka Trix’ konster; nå jag skall visst inte besvära honom vidare, om han är en så högfärdig narr, att han skäms för mig, därför att jag bär ett paket och arbetar för födan“, sade hon för sig själv och tillade, i det hennes ögon fylldes av tårar och hennes läppar
108
