Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

„Nej, är det verkligen sant?“ frågade Polly och såg upp på honom som om hon misstänkte att han narrades av välvilja för henne.

Mr Sydney smålog, tog fram en biljett ur fickan och lämnade henne, sägande med en förebrående blick:

„Se här beviset att jag talar sanning och tvivla aldrig mera.“

Polly bad om ursäkt, läste biljetten som var från den lilla flickans mor och skulle avlämnats hemma hos Polly om hon varit frånvarande, samt gav överbringaren en tacksam blick i det hon antog den välkomna tillökningen i antalet av hennes elever. Helt nöjd med framgången av sin beskickning ledde Sydney samtalet helt skickligt in på musikens område, och Polly glömde för en stund sina missöden, under det hon med hänryckning talade i sitt favoritämne. Då hon vid porten tog tillbaka sin bok och sitt paket, sade hon på sitt öppenhjärtiga sätt: „Tusen tack för att ni sökt komma mig att glömma mina små narraktiga griller!“

„Låt mig då säga ännu en sak; fastän skenet är emot honom, tror jag inte att Tom såg er. Av miss Trix är detta ej oväntat; men det är inte likt Tom, ty med all sin sprättaktighet är han likväl en bra pojke i själ och hjärta.“

Vid detta yttrande av mr Sydney räckte Polly honom handen med ett hjärtligt: „Tack för det“. Den unge mannen skakade hennes lilla hand i den grå yllevanten, bugade sig för henne precis som han skulle gjort för den välborna mrs Davenport, och gick sin väg medan Polly skyndade sig uppför trappan och hälsade Askfot med den besynnerliga anmärkningen:

„Du är en verklig gentleman! Vad det var snällt att säga så om Tom. Jag tror nog du hade rätt, och minsann skall jag inte undervisa Mimmi riktigt omsorgsfullt.“

Askfot murrade, Nicke drillade sitt bifall, och Polly åt sin middag med bättre aptit än hon väntat. Men i djupet av hennes

110