hjärta blödde det ännu, och eftermiddagslektionerna gingo förfärligt släpigt. Hon kom hem i skymningen, och då hon satte sig ned vid elden för att äta sin mjölk och bröd, fuktades de små semlorna av hennes tårar och honungen hemifrån hade till och med en bitter smak.
„Nej, det här går aldrig an“, utbrast hon plötsligt, „det är dumt och styggt, och jag kan inte tillåta det. Jag skall försöka som förr, om jag inte kan få igen mitt goda lynne genom att göra någon väntjänst åt någon. Men hur skall det gå till? Ah, jag vet! Fanny skall bort i afton; jag skall springa upp och hjälpa henne klä’ sig; det tycker hon om, och det skall roa mig att se hennes vackra saker. Ja, och så skall jag ta med mig ett par kvistar av min daphne, som är så söt!“
Polly sprang upp, tog sin gröna blomvippa och trippade i väg till Shaws, besluten att vara glad och nöjd till trots för Trix och allt släp.
Hon träffade Fanny, som satt och slet ont under händerna på frisören, vilken gjorde allt möjligt för att fördärva hennes hår och vanställa hennes huvud med en massa lockar, flätor, burr och puffar; ty ehuru jag av grannlagenhet avstår från en detaljerad beskrivning på hans arbete, tror jag mig likväl, i betraktande av modet för närvarande, kunna förutspå att de sex år härefter skulle anses såsom någonting förfärligt.
„Vad du var snäll, Polly! Jag satt just och önskade att du skulle komma och hjälpa mig med blommorna. De här söta daphneknopparna skola ge lukt åt mina camelior, och du var mycket snäll som tog dem med dig. Där är min kostym; vad tycker du om den?“ sade Fanny, som knappt lyfte upp ögonen för att inte rubba sitt hår.
„Den är riktigt storartad; men hur bär du dig åt, för att få den på dig?“ svarade Polly och betraktade med intresse en sky av skär och vit tyll som låg på sängen.
