„Jag tänkte bara på vad farmor sa’ en gång om "att blygsamhet har kommit ur modet", svarade Polly med en hastig blick på sin väninnas klänningsliv, som bestod av ett skärp, en tyllbit och ett par remsor över axlarna.
Fanny skrattade godlynt, sägande, medan hon knäppte på sig halsbandet: „Om jag hade sådana axlar som du, skulle jag inte bry mig om modet. Seså, resonera n inte, utan hjälp mig vackert på med kappan och låt oss fara, ty jag skall möta Tom och Trix och lovade att komma tidigt.“
Polly skulle få åka hem, sedan hon lämnat Fanny hos Belle.
„Jag tycker alldeles som om jag skulle vara med“, sade Polly medan vagnen förde dem bort
„Roligt om så vore, och det kunde du också, Polly, om du inte vore en så envis unge. Jag har tiggt och bett, och bjudit allt vad jag har, bara du ville bryta din dumma föresats och komma med och roa dig.“
„Tack du, men det vill jag inte, och du skall inte plåga ditt lilla välmenande hjärta för min skull; jag är mycket belåten“, sade Polly raskt.
Men när de stannade framför det upplysta huset, och hon befann sig mitt uppe i festens vimmel, omgiven av kommande och farande åkdon uppfångande här och där en skymt av vackra former, färger och ansikten, och lyssnande till musiken och den allmänna glädjen, kände Polly att hon icke var belåten, och då hon for hem för att tillbringa en tråkig afton i sin lilla ensliga kammare, grät hon verkligen så hjärtligt som barnet, som gått miste om en karamell.
„Det är rysligt styggt av mig, men jag kan inte hjälpa det“, snyftade hon i vagnshörnet. „Den där musiken kommer mig riktigt att spritta och jag skulle sett så täck ut i Fannys blå tarlatansklänning, och jag vet att jag kunde föra mig så väl som
