Det fanns ännu en annan person som njöt av dessa enkla söndagsnöjen lika mycket som Polly och Will. Rosa brukade skaffa sig tillåtelse att få komma till dem på te, och Polly, som gladde sig att kunna göra någonting för dem som gjort så mycket för henne, var alltid mån om att hämta den lilla på återvägen från sin promenad eller skicka Will för att följa henne i vagnen, som Rosa alltid visste att försäkra sig om, då vädret hotade att göra hennes förhoppningar om intet. Tom och Fanny skrattade åt hennes lilla vurm, men hon tröttnade icke därpå, ty hon var ensam och fann i den där lilla kammaren någonting som hon saknade i det stora huset.
Rosa var nu tolv år; ett blekt, okonstlat barn med skarpa, förståndiga ögon och en liten orolig själ, mera tänkande än någon föreställde sig. Hon var just vid den föga tilldragande ålder som utmärker sig genom en beständig kringsjuka, så att ingen visste vad man skulle göra med henne, utan hon fick slingra sig fram bäst hon kunde med sina besynnerliga nöjen och var lämnad mycket allena, ty hon gick icke i skolan, emedan hennes axlar började rundas och mrs Shaw ville inte att „hennes växt skulle bli förstörd“. Detta överensstämde förträffligt med Rosas egen önskan, och när hennes far talade om att hon åter skulle börja skolan eller skaffa henne en guvernant, fick hon alltid en förfärlig huvudvärk eller ont i ryggen eller svaghet i ögonen. Mrs Shaw skrattade däråt, men lät hennes ferier fortfara. Ingen tycktes bry sig om den stackars trubbnosiga lilla Rosa; hennes far hade alltid bråttom, hennes mor var nervös och sjuk, Fanny upptagen av sina egna affärer och Tom betraktade henne såsom de flesta unga män betrakta sina yngre systrar, eller såsom en person som var till för hans nöje och bekvämlighet, ingenting vidare. Rosa beundrade Tom av allt sitt hjärta och gjorde sig till en liten slav för honom, fullständigt belönad om han bara sade: „tack, min unge“, eller lät bli att knäppa
