Polly smeker sin utmärkte bror?“ sade Tom och skrattade fortfarande.
„Ah, jag glömde; så där, jag skall inte gråta; men jag ville så gärna gå“, sade Rosa och sväljde sina tårar samt började på nytt att stryka hans panna.
Toms häst och släde stodo visserligen i stallet, ty han tänkte fara ut till akademien på kvällen, men han låtsade icke förstå Rosas vink. Det var mindre besvärligt att ligga och säga tröstande:
„Berätta mig litet mera om den präktige pojken, det är mycket intressant.“
„Nej, det vill jag inte, men jag skall tala om hur Askfot spelar piano“, sade Rosa angelägen att utplåna minnet av sin ögonblickliga svaghet. „Polly pekar på rätta tangenten med en liten käpp, och Askfot sitter på pallen och slår med tassen på tangenterna, så att det blir en melodi. Det är så roligt att se, och Nicke flyger upp på notställaren och sjunger så mycket han orkar.“
„Det var mycket gentilt“, sade Tom i en sömnig ton.
Rosa fann att hennes konversation icke var så intressant som hon hoppats, och försökte på nytt.
„Polly tycker du är vackrare än mr Sydney.“
„Mycket förbunden.“
„Jag frågade vem hon tyckte såg bäst ut, och då svarade hon att ditt ansikte var det vackraste och hans det bästa.“
„Brukar han gå dit?“ frågade en vass röst bakom dem, och då Rosa såg sig om, varseblev hon Fanny sittande i länstolen med fötterna framför elden.
„Jag har aldrig sett honom där; han skickade upp några böcker häromdagen, och Will gycklade med henne för det.“
„Vad gjorde hon då?“ frågade Fanny.
„Hon ruskade honom.“
