„Nej, hon tycker det är avskyvärt. Men hon skall sannolikt ändra tanke när hon börjar bli blek och utsläpad.“
„Det tvivlar jag på“, sade Tom.
„Polly säger att det är inte passande att tala i gåtor i närvaro av andra som inte förstå dem“, sade Rosa med värdighet.
„För himlens skull, sluta då en gång att tala om Polly; jag är uttråkad därpå“, utbrast Fanny buttert.
„Åhå!“ utropade Tom och reste på sig för att se hur det var fatt. „Jag trodde ni voro vänner, så såta som någonsin.“
„Ja, visst håller jag utav Polly, men jag blir trött på att höra Rosa sjunga hennes lov i tid och evighet amen. Gå nu och tala om det, du skvallerbytta.“
„Bevara mig, vad hon bits!“ viskade Rosa till Tom.
„Som en geting; låt henne rasa. Nu ringer det; gå och se vem det är, lillan“, svarade Tom då ett pinglande avbröt tystnaden i huset.
Rosa gick ut och tittade ner i trappan samt kom flygande tillbaka i hänryckning.
„Det är Will som kommit för att hämta mig. Kan jag inte få gå? Det snöar inte så mycket nu och jag skall fästa upp omkring mig, och ni kan ju skicka efter mig när pappa kommer hem.“
„Jag bryr mig inte om vilket du gör“, svarade Fanny, som var vid mycket dåligt lynne.
Utan att avvakta någon vidare tillåtelse skyntade Rosa bort för att göra sig i ordning. Will var så snöig att han inte ville stiga in, och därmed var Fanny mycket belåten, ty i hennes sällskap var han blyg, tafatt och tyst, och Tom gick därför ned och språkade med honom om Rosas berättelse. De voro ganska goda vänner, men förde alldeles olika levnadssätt, ty Will var „tungus“ och Tom „festfock“, eller på ett begripligt
