Det där var snällt sagt av Polly, och det gjorde också sitt intryck på Tom; ty hans röda lugg var en ömtålig punkt, och dess kopparglöd tycktes minskas i jämnbredd med Pollys vackra, bruna lockar. För övrigt hade han ju inte gjort någonting för henne, annat än burit hennes resväska några steg; men hon tackade honom ändå. Toms erkänsla vaknade, och i ett utbrott av förtrolighet bjöd han henne en handfull nötter, av vilken angenäma delikatess han alltid hade ett litet förråd i sina fickor, så att man alltid kunde spåra var han gått fram genom nötskalen, som han lämnade efter sig.
Han erinrade sig likväl genast att Fanny ansåg dem såsom en simpel traktering, och han kände på sig att han skämt ut sin familj. Han stack ut huvudet genom fönstret och blev sittande i denna ställning så länge, att Polly frågade honom om någonting var på färde. „Bah! Vad bryr jag mig om ett sådant där litet våp“, sade han manligt till sig själv; och lusten att spela henne ett spratt vaknade i honom och blev oemotståndlig.
„Jo, han ä’ ordentligt full, men jag gissar han kan styra sina hästar ändå“, svarade han illistigt, med en min av lugn tillgivenhet.
„Ä’ mannen drucken? Bevara oss! Låt oss stiga ur! Ä’ hästarna stygga? Det ä’ mycket brant här; tror du inte det ä’ farligt?“ utbrast den stackars Polly och stötte en buckla på sin lilla hatt, när hon försökte titta ut genom det halvöppna fönstret på den sida, där hon satt.
„Det finns fullt med folk att ta vård om oss, om någonting skulle hända; men det vore kanske säkrare, om jag steg ut och satte mig bredvid kusken“, och Tom strålade av belåtenhet med denna lysande utsikt till hastig befrielse.
„Ack ja, gör det, om du inte ä’ rädd. Mamma skulle bli så ängslig, om någonting skulle hända mig så här långt borta!“ ropade Polly helt bekymrad.
