tyckte likväl om det, emedan det var så olikt det behagsjuka pladder han fick höra av de flesta flickor, med vilka han talade. Unga män skratta ofta åt de förståndiga flickorna, som de inom sig högakta, och låtsa beundra de enfaldiga, som de i hemlighet avsky, emedan allvar, förstånd och kvinnlig värdighet icke äro på modet.
Dörren stod på glänt, och dröjande i den mörka förstugan, kastade Tom en spejande blick framför sig innan han steg in. Utsikten var just inte bländande men hemtrevlig och angenäm. Skenet av en klar koleld fyllde det lilla rummet och på en pall framför spisen satt Rosa och pysslade om Askfot, under det hon med djubt intresse betraktade ett äpple som höll på att stekas för hennes enskilda räkning. Will låg och sträkte sig i länstolen med sin tankfulla blick fästad på Polly. som, under det hon talade, strök sin „guldhåriga gosses” breda panna på ett sätt som föreföll Tom såsom en ofantlig förbättring på vad Rosa kunnat åstadkomma. De hade påtagligen varit sysselsatta med att bygga luftslott, ty Polly sade i sin mest uttrycksfulla ton:
„Jag vill inte ha en religion som jag lägger bort med söndagskläderna och inte tar fram förrän helgdan kommer igen; jag vill ha någonting som jag kan se och känna och lita mig till dagligen, och jag hoppas du skall bli en av de verkliga präster som både genom lära och leverne kunna visa huru man skall vinna och bevara en sådan.“
„Jag hoppas det, Polly, men du vet vad man brukar säga, att om det finns en pojke i släkten som inte kan göra något annat, kan han alltid bli präst. Jag tycker ibland att jag inte duger till stort, och det förefaller mig som ett skäl varför jag inte ens borde försöka bli präst“, sade Will småleende, men med en min som om han med all sin ödmjukhet likväl satte tro till den håg som kom över honom i hans bättre ögonblick.
