„Det var någon som sa’ detsamma åt pappa en gång, och jag minns att han svarade: ’Jag vill med glädje ägna min bästa och mest begåvade son åt Guds tjänst’.“
„Sa’ han det?“ utbrast Will och skiftade färg, ty den långa bokvurmen var känslig som en flicka för ett beröm av dem som han älskade.
„Ia“, svarade Polly och gav utan att veta det den starkaste eggelse åt sin brors hopp och mod. „Ja, och han tillade: ’Jag skall låta mina pojkar följa deras inre kallelse, och allt vad jag skall fordra av dem är att de nyttja sina gåvor samvetsgrant och bli redliga, nyttiga män’.“
„Det skall vi! Ned reder sig bra västerut, och jag är i full fart här. När pappa gör allt vad han kan för att skaffa oss fram, är det väl det minsta vi kunna göra att arbeta med iver.“
„Rätt så, Will!“ ropade Tom som blivit så intresserad, att han glömde sin ställning såsom lyssnare.
Polly flög upp och syntes så angenämt överraskad, att Tom förebrådde sig att icke hava hälsat på oftare.
„Jag kommer för att hämta Rosa“, tillkännagav han i en faderlig ton, som kom den lilla damen att spärra upp ögonen.
„Jag kan inte gå förrän mitt äpple är stekt; för resten är i inte klockan nio ännu, och Will gör mig sällskap hem, när han går. Jag vill hellre följa med honom.“
„Jag tänker ta er med bägge i släden. Stormen är förbi, men det är tungt att gå, och kanske du vill åka ut med mig, min gubbe lilla?“ sade Tom med en nick åt Will.
„Visst vill han det, och tusen tack! Jag har försökt hålla honom kvar över natten, ty miss Millss ställer alltid om så att hon har en vrå för husvilla, men han envisas att gå, för att „kunna börja arbeta tidigt i morgon“, sade Polly förtjust att se
128