Rosa hade ett besynnerligt sätt att gå på med sina egna tankar och plötsligt kasta fram vad som såg närmast utan avseende på tid, rum eller sällskap. Då denna anmärkning undföll henne, smålogo de övriga och Polly sade med en gäckande högtidlighet:
„Det var en ledsam historia, och jag tvivlar inte på att den missledde unge mannen är mycket ledsen däröver nu.“
„Han tycktes alldeles slagen av samvetskval när jag såg honom sist“, sade Will och betraktade Tom med skalkaktig min, ty Will kunde vara tjuvpojke så läshäst han var och tyckte lika mycket om ett puts som någonsin det brushuvudet Tom.
„Han har alltid samvetsförebråelser efter en skrapa, har jag hört, ty han är just inte elak, fastän lite för mycket spefågel och inte så kär i böckerna som en annan av mina bekanta.“
„Jag är rädd han blir relegerad om han inte tar sig tillvara“, sade Polly varnande.
„Det skulle inte förvåna mig; han har en så förbannad otur“, mumlade Tom tämligen allvarsamt.
„Jag hoppas han skall tänka på att hans vänner skulle bli mycket ledsna om något sådant skulle hända honom. Han kunde ju vara deras stolthet och glädje; det vill han nu också, tänker jag, ty han är inte hälften så tanklös som han synes vara“, sade Polly och såg på Tom med så vänliga blickar att han blev riktigt rörd, ehuru han naturligtvis inte visade det.
„Tack Polly, kanske han slår sig igenom, men jag har mina tvivel. Seså, min gubbe lilla, nu ge vi oss utav, det blir sent för lillan annars“, tillade han.
Begagnande sig av det ögonblick, då Will sysslade med sina ytterplagg i kontoret och Rosa var upptagen med att packa ned sitt äpple i en stor korg, sade Polly halvhögt till Tom:
„Tusen tack för att du är snäll mot Will.“
132