någon tänker på henne“, sade Rosa och betraktade sin gåva med välbehag i det hon satte på sig ytterplaggen.
„Det var en liten snäll flicka, som kommer ihåg stackars mamma“, sade Tom med en gillande blick.
„Ja, hon tyckte så mycket om druvorna som du gav henne, så att jag tänkte försöka någonting, och kanske säger hon, ’tack älskling!’ åt mig också. Tror du det?“ viskade Rosa med den längtansfulla min som så ofta syntes i hennes ansikte.
„Ja, få se om hon inte gör det!“ svarade Tom, och till Rosas stora överraskning skrattade han icke åt hennes förslag.
„God natt, Will! Akta dig nu, och dra upp halsduken över munnen, när du går över bron, annars blir du hes som en kråka i morgon“, sade Polly och gav sin bror en kyss, som denne besvarade, utan att det syntes som om han ansett det såsom „tokerier“. Därpå stego de tre upp i släden och foro bort, medan Polly stod och nickade efter dem på trappan utanför porten.
Rosa tyckte att skjutsen var alltför kort, men tröstades med löftet om en längre, ifall att föret varade till nästa söndag, och då Tom sprang upp för att taga avsked av modern och ge henne en vink om Rosas present, stannade hon nedanför och sade i sista ögonblicket, omedvetet härmande Polly:
„God natt; var rädd om dig, Tom lilla.“
Tom skrattade och var nära att knäppa henne på näsan för hennes djärvhet, men liksom hennes yttrande erinrat honom om något kysste han henne i stället, ett drag av fördragsamhet som så när kommit Rosa att tappa andan av överraskning och glädje.
De färdades framåt under tystnad, ty Will höll lydigt halsduken för munnen och Tom försjönk i ett allvarligt begrundande.
134