„Var inte rädd. Jag ska ta hand om karlen och hans hästar också“ och därmed öppnade Tom dörren och försvann upp på kuskbocken, där han i allsköns lugn njöt av sin frihet och sina nötter bredvid den stadiga kusken, medan den stackars uppoffrade Polly fick sitta ensam med sin oro inne i vagnen.
Fanny kom flygande utför trappan mot sin „ängla-Polly“, som Tom presenterade med den artiga anmärkningen: „Jag knep henne ändå!“ och med samma min som en oförskräckt jägare visar trofféerna av sin skicklighet. Polly surrades genast uppför trappan, och sedan Tom gjort några kvicka danssteg på förstugumattan, tog han reträtten in i matsalen för att stärka sin trötta lekamen med någonting gott.
„Du ä’ väl alldeles uttröttad? Kanske du behöver vila litet?“ sade Fanny, medan hon satt på sängkanten i Pollys rum och pratade, under det hon granskade sin väninnas klädsel.
„Nej, inte alls. Jag hade så roligt på vägen, och inte det minste obehag, utom att kusken var drucken; men Tom steg ut och hjälpte honom till rätta, så att jag var just inte rädd“, svarade den oskyldiga Polly i det hon tog av sin släta kappa och sin simpla hatt utan ett tecken till plym.
„Prat! Inte var han full. Tom narrade dig bara för att komma ut. Han kan inte tåla flickor“, sade Fanny med en högdragen min.
„Inte. Jag tyckte likväl han var ganska snäll och trevlig“, sade Polly och spände upp ögonen med ett uttryck av överraskning.
„Det ä’ en förfärlig pojke; han plågar livet ur en, om man ber honom om en tjänst. Alla pojkar ä’ otäcka, men maken till honom att vara gemen har jag aldrig sett.“
Fanny gick i en modern pension, där de unga damerna hade så brått med sin franska, tyska och italienska, att de inte hade någon tid över att lära att uttrycka sig väl på modersmålet.
10
