ning, så att jag hinner att stryka min bästa krage“, sade hon och vände upp och ned på sina askar, för att få rätt på det nödvändiga bandet, med denna förtjusande brådska, som regerar unga fruntimmer vid dylika tillfällen.
Det är min enskilda åsikt att det lilla bryderi och besvär vi, obemedlade flickor, först måste underkasta oss, giva ett ökat behag åt vårt nöje, när vi äntligen njuta det. Detta förhållande torde även förklara den hänryckta sinnesstämning, vari Polly befann sig, då hon, efter att ha sytt sin hatt, tvättat, strukit sitt bästa garnityr, blankat sina kängor och lagat sin solfjäder, slutligen lik Consuleo „klädde sig i en anspråkslös dräkt av svart siden“, och med de mindre prydnaderna inslagna i ett papper begav sig på vägen till Shaws, samt fann det svårt att gå lugnt, då hjärtat hoppade i bröstet på henne.
Rosa satt händelsevis och spelade en polkett i förmaket, då Polly hoppade in i rummet med så synbar danslust, att Tom, som var närvarande, omöjligt kunde avhålla sig från att fatta henne om livet och svänga omkring med henne i de mest yrande virvlar, till des Rosas fingrar började tröttna.
„Det var härligt! O, Tom, tusen tack för din bjudning i afton! Jag känner mig livad för någonting riktigt roligt“, utbrast Polly, då hon stannade med hatten hängande bak i nacken och håret i ett skick, som hon varit ute för en stormvind.
„Det gläder mig att höra. Jag kände själv någonting dylikt och tänkte vi skulle ha en liten glad tillställning alldeles en famille“, sade Tom, och tycktes mycket nöjd med hennes förtjusning.
„Är Trix sjuk?“ frågade Polly.
„Hon har farit till Newyork på en vecka.“
„Aha, när katten är borta dansa råttorna på bordet.“
„Alldeles; kom så ta vi oss en sväng till“
