Men innan de hunno komma i gång, traskade en liten hund ut genom rummet med ett paket i munnen, och vid denna rysliga syn slog Polly ihop händerna med ett förtvivlans anskri:
„Min hatt! O, min hatt!“
„Vad? Vad? Vilken?“ Och Tom tittade sig omkring i yttersta förvirring.
„Snip tog den. Rädda den! Rädda den!“
„Bums!“ Och Tom satte efter honom med mera iver än urskillning.
Snip, som synbarligen tog saken som en lek, enkom tillställd för hans räkning, fann jakten utomordentligt rolig och skumpade omkring hela huset, skakande det dyrbara paketet som en råtta, medan hans husbonde sprang efter och visslade, lockade och hutade åt honom utan framgång. Polly följde efter, förtärd av ångest, och Rosa skrattade så, att mrs Shaw skickade ned och lät fråga vem som fått slag. Ett ynkligt gnäll från de nedre regionerna tillkänagav slutligen att tjuven var gripen, och Tom uppträdde, med Snip vid nacken i ena handen och Pollys dyrbara hatt i den andra.
„Den lilla kanaljen skulle just till att slita sönder den, när jag nöp honom. Jag är rädd att han ätit upp den ena av dina handskar; jag kan inte få rätt på den, och den här är också illa tilltygad“, sade Tom och ryckte den söndertuggade handsken från Snip, som fortfarande envisades att få behålla den.
„Det är rätt åt mig“, sade Polly och jämrade sig. „Jag skulle aldrig ha köpt dem, om jag gjort rätt, men jag skulle slå på stort i kväll, kan tänka, och det här är nu straffet för mitt överflöd.“
„Var det någonting annat?“
„Bara mina bästa manschetter och kragar; de ligga troligtvis i kollåren“, sade Polly med förtvivlans lugn.
140
